I gamla hjulspår bland medietränade studenter

Att undervisa i journalistik är en déjà-vu-upplevelse. Längst bak till höger i salen sitter – fortfarande! – unga män med avancerade vänsteråsikter. Kommer att tänka på den svartklädda killen i min klass på Journalisthögskolan, han som kom (för sent) till uppropet med Motståndets estetik uppstickande ur kavajfickan. Jag tror att han jobbar som lobbyist, numera. Medan klassens party­pingla, hon som festade så mycket att lärarna blev oroliga för henne, är den av oss som producerar den mest radikala journalistiken i dag.

Sådant brukar jag försöka tänka på, när tjejer som är födda –87 (härregud, åttisju) fluffar upp frisyren och gäspar käkarna ur led under min föreläsning i nyhetsvärdering.

Framme vid whiteboarden står (har alltid stått) en journalistlärare med höga ideal och ett trassligt hat/kärleksförhållande till dagens journalistik. Bland lärarna är könsfördelningen någorlunda jämn. Bland de journaliststuderande är majoriteten kvinnor, därmed inte sagt att det råder kvinnlig dominans. När det blir diskussioner jämnar det ut sig, då har männen ordet hälften av tiden.

Annons

Minst hälften.

I en av böckerna som ingår i kurslitteraturen, hittar jag en formel som känns bekant. Den beskriver nyhetsprocessen i genomskärning. Många små boxar, och pilar hit och dit. Påminner om en illustration ur mitt examensarbete i journalistik. Fast det handlade inte om nyheter, vi roade oss med att kartlägga de tekniska komplikationerna i Värtans nybyggda kolkraftverk. ”Alla ämnen kan bli spännande när man väl har satt sig in i dem”, säger jag till studenterna, och låter som en vinterbadare som söker sällskap i isvaken. Nej tack, de avstår.

Det är svårt att hitta bra undervisningslitteratur på grundnivå. Den introduktionsbok till journalistiken som är inspirerande, jordnära och teoretisk på en och samma gång, den är fortfarande inte skriven. Och skulle den komma ut är frågan hur länge den håller.

Texter från år 2000 ter sig hopplöst gammaldags, där beskrivs radion som det snabbaste nyhetsmediet och med Internet står vi bla-bla-på tröskeln till en utveckling som man bara kan gissa sig till vart den ska leda-bla-bla. Vi vet i alla fall att den leder till en flod av framtidsfloskler.

Ibland träffar man på studenter som verkar ha gått någon form av medieträning. Det gör att textgenomgångarna blir lite lustiga. På frågan ”du kunde ha ringt några samtal till, varför har du inte använt fler källor?”, blir svaret ett kaxigt ”för att jag gjorde det VALET”.

När jag hör sådant blir jag osäker på om vi finns på riktigt, eller om vi kommer från en av Berglins serierutor. Och så undrar jag om liknande samtal utspelar sig i utbildningen av exempelvis lantmätare eller operasångare.

Mest av allt undrar jag vad det ska bli av alla journaliststuderande, hur många av dem som kan försörja sig som journalister fem år efter examen. När jag hör mig för på några olika journalistutbildningar verkar det finnas ett mycket ljumt intresse av att följa upp avgångsklasserna. För högskolorna är det viktiga att kunna locka till sig studenter. Och för arbetsgivarna är det bara bra om det finns massor av journalister att välja mellan, då kan löner och frilans­arvoden hållas nere.

Vad spännande det vore med en rejäl kritisk granskning av journalistutbildningarna – och tänk er, hur skulle det se ut om de som var föremål för granskningen gjorde något annat än att ta emot Janne Josefsson med öppna armar?

Kajsa Olsson

frilansjournalist