I huvudet på Janne Josefsson

I våras intervjuade jag Richard Dawkins, mannen som myntade uttrycket ”den själviska genen” och som hävdar att människan är en produkt av just denna. Jag frågade honom om han trodde att det någonsin skulle gå att avläsa vad en människa tänker genom att koppla in sig på hennes hjärna. Han svarade att det inte var en fråga om utan när. Tanken, menade han, är som allt annat hos människan i sista hand en produkt av geners och cellers spel och förr eller senare kommer vi att kunna avkoda också det spelets regler och logga in oss i direktsändning.

Den dagen behöver vi naturligtvis inte längre Janne Josefssons dolda kamera för att ta reda på vad diverse riksdagsmän tänker om muslimer och flyktingar. Inte heller vad Janne Josefsson själv tänker om sin roll i valrörelsen eller om hur det är att själv vara smygfilmad. Inte heller vad vi alla dagligen går och tänker om allt möjligt, men som vi aldrig någonsin skulle komma på att delge någon annan, ja knappast ens oss själva. Skamliga tankar. Förbjudna tankar. Onämnbara tankar.

bryt

Den politiker som inför konfrontationen med sina egna smygfilmade uttalanden i valstugan inte kände igen sig, var förmodligen uppriktig. Oavsett hur man definierar en valstuga i termer av privat och offentligt, så var det han där lockades att säga inte avsett för offentligheten. Det var inte hans socialt kontrollerade och offentliga jag som där uttalade sig, utan hans socialt obevakade och privata, på gränsen till skambelagda jag, som lades ut i direktsändning.

Gränsen mellan vad vi säger offentligt och vad vi tänker för oss själva, eller bara kan tänka oss att säga i en mycket liten och mycket sluten krets, eller bara säger när vi inte tror att någon av betydelse hör på, är en viktig gräns för människan. Utan den skulle vi bli tokiga. Utan rätten att tänka också det förbjudna och otillständiga skulle vi snart inte tänka över huvud taget. Nästan alla dystopier i litteraturen handlar om just detta. Om hur det mest privata blir offentligt, om hur individens innersta tankar avläses och vänds emot henne.

Den gräns som Janne Josefssons dolda kamera överskred veckan före valrörelsen, och som det ena journalistiskt motiverade programmet efter det andra nu rutinmässigt överskrider i jakten på allt privatare tankar och beteenden, har följaktligen varit hårt bevakad. Få mål har hittills tillåtits helga sådana medel. En polis får inte genom falskt agerande framkalla det brott som ska beivras.

bryt

Med vad rätt gör journalister det som poliser inte tillåts göra, det vill säga att genom förklädnad och förställning få människor att göra och säga saker som de aldrig hade sagt och gjort om de hade vetat att de var iakttagna? Med vad rätt tillåts ett medieföretags anställda eller vilken karriärhungrig frilans som helst göra sådant som offentliga tjänstemän kan åtalas och straffas för?

Den som tar sig rätten att hemligen iaktta andra människors eventuella brott och brister, tar sig också rätten att hemligen iaktta mycket annat. När det mediala säljtrycket ökar, ökar frestelsen att förklä sig också för skvaller och snaskigheter. Den gräns som Janne Josefsson i föregivet högre syfte tillåtit sig att överskrida kan nu med billig teknik överskridas av vem som helst i vilket syfte som helst.

Exempelvis för att ta reda på vad som verkligen rör sig i Janne Josefssons huvud. Eller varför inte, i Christina Jutterströms?

Göran Rosenberg