I medierna säljer alla ”sanningar”

När medierna berättar om Anna Lindh, hennes liv och hennes gärning, börjar sakta förskjutningarna. De kladdiga medieförskjutningar som lägger sig som en slöja för ögonen.

Anna Lindh var utrikesminister. Hon var aldrig den kvinnligautrikesministern. Först vid sin död blev hon det. Och mer ändå. Hon förvandlas i sitt eftermäle allt mer till kvinnan och modern.

Fram ur intervjuer och analyser träder, istället för utrikesministern, sinnebilden av den moderna kvinnan som jämkar arbete och hemliv. Det är märkligt att iaktta den förändringsprocess mot mer och mer kvinna som bilden av Anna Lindh genomgår under veckorna efter hennes död. ”Anna Lindh var så glad” (god kvinnlig egenskap), inte ”Anna Lindh var så rolig” (god manlig egenskap), trots ”Jag kommer att kräkas i direktsändning”. Alla de goda kvinnliga egenskaperna fästs vid henne: Inte en slipad, utan en diplomatisk förhandlare.

Plötsligt blir också utrikesministerns utseende intressant – hon var så vacker. Vacker. Precis som Fadime var så vacker. Den vackra kvinnans död är alltid lite värre… än den fulas?

I sin död feminiseras Anna Lindh – i motsats till den offentliga bild som hon själv kunde vara med och skapa av sig själv.

bryt

Journalistik är inte bara att rapportera vad människor berättar. Som man frågar får man också svar. Att utfrågarens föreställningsvärld också påverkar vilka frågor som ställs är knappast någon hemlighet.

Framgångsrika kvinnor vet det mesta om att feminiseras. Många skyr det som pesten. Ser det som en fälla att träda in i rollen som den kvinnliga författaren/företagsledaren/advokaten. Den förnedrande position när du inte längre är vad-du-är, utan den kvinnliga vad-du-är och endast i egenskap av kvinnlig vad-du-är är din verksamhet intressant.

Den offentlige mannen behöver aldrig problematisera sitt kön. I offentligheten till och med förnekas män rollen som fäder. Är anledningen att Thomas Bodström fullkomligt skiter i sina barn? Eller att Östros har en fru som går runt i burka och pysslar med småttingarna?

Den alltmer oigenkännliga mediebilden av Anna Lindh når sin kulm när Dagens Nyheter kör rubriken: ”Svenska flicka, blond och rak”.

Att det var mycket som journalistiskt sett inte gick så himla bra heller denna gång en politiker mördades var väl för de flesta uppenbart redan före eftertankens kranka blekhet inträdde.

bryt

Nu står vi mitt i nästa skede. Eftersom det blev så väldans fel i första akten är det dags att vända kappan. Den bespottade 35-åringen släpps in från yttre Antarktis.

En av journalistikens drivkrafter brukar sägas vara att berätta ”sanningen”. Många mediala plumpar och betydligt allvarligare propagandavidarebefordringar har bortförklarats med att det just då verkade vara sant – i alla fall kanske. Den första ”sanningen” om 35-åringen motiverades av ”sanningen” att han var mördare. Som kompensation för övergreppen får nu 35-åringen berätta sin version – i Ekots lördagsintervju, Expressen och TV3.

Den andra ”sanningen” om 35-åringen motiveras av det faktum att han inte var mördaren.

Men den enda sanningen man kan vara riktigt, riktigt säker på är att i medierna säljer alla ”sanningar”. Att de byts lite fram och tillbaka är egentligen ett ganska praktiskt fenomen. Då har man ju alltid något nytt att komma med – en ny story att sälja. Och ropen skallar: Allmänheten har rätt att få veta – lite vad som helst har den rätt att få veta. Inte nödvändigtvis ”sanningen” i bemärkelsen okletiga fakta.