I vårdstridernas tid
Vad har till exempel bättre kickstartat diskussioner och artikelserier om äldrevården än Carin Mannheimers TV-serie Solbacken: avd E? Och detta med makalös tajming, då löneförhandlingar för Kommunals medlemmar samtidigt pågår och Kerstin Thorvalls egen dokuroman till åldringsstory Upptäckten utkommer.
Won’t mention the war. Förutom förmodligen i den här jämförelsen: Med undantag – kanske – av krig är fiktionen ofta bättre än fakta när det kommer till att sätta igång mediala och/eller folkliga reaktioner. Av stormstyrketyp. Folk och läsare rasar. Politiker ställs till svars, mot väggen, hålls ansvariga och betygar sin maktlöshet.
Vad har till exempel bättre kickstartat diskussioner och artikelserier om äldrevården än Carin Mannheimers TV-serie Solbacken: avd E? Och detta med makalös tajming, då löneförhandlingar för Kommunals medlemmar samtidigt pågår och Kerstin Thorvalls egen dokuroman till åldringsstory Upptäckten utkommer.
bryt
Så den som inte pratar om ni vet vad talar om åldringsvården. Och de icke höjda svenska pappaersättningarna har äntligen kommit i bakgrunden.
Traditionell journalistik om äldrevården vinklas ofta på antingen gamlingarna eller personalen; mer sällan har den ett anhörigperspektiv. Mannheimers serie har skickligt förenat allihop, om än särskilt framhävt de bägge första grupperna vilka ju också är absoluta förutsättningar för varandra.
De boende på Solbacken har kritiserats för att vara orealistiskt friska, men det är svårt både att intervjua och fiktivt skildra supersjuka eller totaldementa eller stendöva människor. ”Realism” är heller inte ett nödvändigt krav för att skildra ”verkligheten”, begrepp som till och med journalister nu för tiden tänker sig mellan citationstecken (inte minst i samband med ni vet vad).
I vilket fall är det synd om pensionärer – det är i vårt samhälle så nära man kan komma en axiomatisk sanning. Spelar ingen roll hur många forskare och utredare som kommer fram till att de flesta infödda svenskar födda på 20-, 30- och 40-talen har haft extremt gynnsamma ekonomisk-politiska förutsättningar under sina liv, och att pensionärer gick förhållandevis oskadda ur 90-talskrisen. De som tog mest stryk var barn och barnfamiljer.
Men det är ändå alltid syndast om gamlingarna. Och sjukast är de onekligen.
Bland annat därför är det bra att personalen får så stor plats i Solbacken: avd E. Den ensamstående småbarnsmamman vars förmåga till empati ligger på gränsen till nednötning, föreståndaren som måste konfrontera lika oförstående anhöriga som politiker och förtvivlat ringer runt för att skaffa vikarier. I det ena fallet är vikarien mirakulöst entusiastisk, i det andra säger hon fnysande upp sig efter att ha kommit fram till att vårdbiträdestjänsten är ett skitjobb för en skitlön – av vilket inget skulle behöva vara sant. Men när jag ser stressen och tänker på att hennes heltidslön bör motsvara min halvtidslön känns det … tja, overkligt.
bryt
Carin Mannheimer har bättre än många av oss journalister lyckats skildra villkoren för det reproduktiva arbetet, den kvinnodominerade lågstatussfär som rymmer dem som under de värsta nyliberala attackerna kallades ”tärande”. Till skillnad från herrarna i näringslivet som språklogiskt utnämndes till ”närande”.
I dag ser det gudskelov lite bättre ut. Inte i verkligheten verkligheten utan i medierna, menar jag. Gubbgloriorna har fastnat i fallskärmarna och farit upp dit de hör hemma, medan de kvinnor som en dag kommer att torka Bo Södersten i arslet faktiskt har kommit att få synas och visa sig inte bara nyttiga utan också nödvändiga.
Det är som om medierna har blivit en lite smula uppnosiga och inte alldeles fallna i farstun till finanspalatsens konferenssalar. Eller om det har råkat bli väldigt många av oss skrivare och fotografer vars åldriga föräldrar har tvingat ut oss i jag ska inte säga kriget, men vårdstriderna. It’s a jungle out there.
