Ibland blir objektivitetskraven en boja
Min kollega Björn Häger skrev här i sin Journalistenkrönika den 29 augusti att Sveriges radios medarbetare inte får verka som att de tar ställning mot Donald Trump.
Björn undrade hur rapporteringen skulle se ut framöver om Sveriges Radio ska få fram svenska Trump-anhängare för att balansera sina program.
Vi har nu facit. I P1 morgon torsdag den 20 oktober satt riksdagsledamoten Mikael Jansson som kommentator efter debatten mellan de amerikanska presidentkandidaterna. Mikael Jansson hoppades att Donald Trump vinner valet, men förutom det visade han ingen kunskap om vad valet handlar om eller vad Trump står för.
Det var alltför uppenbart att Mikael Jansson var inbjuden för att han är en av få svenskar som hoppas på en Trump-seger. I studion fanns också en svensk-amerikan som jobbat för republikanerna – hon var inte en uttalad anhängare med försvarade ändå Trumps uttalanden. Den tredje i panelen var en svensk-amerikan som stödjer Hillary Clinton. Programledaren försökte ställa frågor till de inbjudna ”experterna” men det var inte ett klargörande inslag för lyssnarna.
Dagen innan hade Aktuellt samma dilemma. De ansåg sig behöva en Trump-supporter i studion och bjöd därför in Dick Erixon. Erixon är chefredaktör för Sverigedemokraternas tidningen Samtiden. Inte heller han verkade ha intresserat sig för det amerikanska valet. Den inbjudna kommentatorn som skulle representera Hillary-sidan – PR-konsulten Elizabeth Walentin – vred sig obekvämt när Erixon pratade om saker som inte alls stämde in på vad Donald Trump står för och vilka väljare han attraherar.
Scenerna påminner tyvärr om hur det ser ut i den amerikanska TV-kanalen CNN som har anställt vad som i USA kallas ”surrogat-debattörer”. Eftersom deras vanliga republikanska kommentatorer inte stödjer Trump har de tvingats ta in nya ”experter” vilket lett till att det ofta framstår som rent kaos under sändningarna.
Det blir dock allt svårare för amerikanska medier att få tag på pro-Trump-debattörer. När Donald Trump i den tredje debatten sa att han inte skulle respektera valresultatet kunde man inte ens bland Trumps närmaste medarbetare hitta någon som kunde argumentera för hans sak.
Men oavsett möjligheten att hitta någon som ska passa i det svenska Trumpbåset undrar jag varför vi i svensk public service behöver ”experter” med uttalade sympatier åt det ena eller andra hållet i andra länders val? Är det inte bättre att vi får en redogörelse om vad som sker i det andra landet och eventuellt en kommentar av någon som är väl insatt i det landets politik?
I USA pågår nu en omvärdering av det som där kallas ”han sa, hon sa”-journalistik. Det vill säga att man alltid ska presentera båda sidors åsikter i alla sammanhang, även påståenden som inte stämmer till punkt och pricka. Den så kallat objektiva journalistiken måste hitta andra metoder när det inte längre går att ställa två uppfattningar mot varandra eftersom den enda sidan ljuger mer eller mindre konsekvent.
I Sverige är det lätt att lösa den frågan när det gäller just det amerikanska valet. USAs val må vara viktigare än andra länders val men det är inte nödvändigt att kalla in en sverigedemokrat till studion för att kommentera alla internationella val där det ställer upp en högerpopulist. Det är exempelvis snart presidentval i Frankrike där Nationella frontens Marine Le Pen är en av kandidaterna. Man kan tänka sig att Mikael Jansson och Dick Erixon hejar även på henne, men det gör dem inte till givna gäster i studion.
När det gäller våra egna val måste självklart alla åsikter få dryftas samtidigt som våra politiker måste ställas till svars av pålästa journalister. Men jag tror ändå det kan finnas anledning för oss i Sverige att se över den så kallade objektiva journalistiken om den inte kan föras fram på ett annat sätt.
För även här i Sverige blir det ofta problem i journalistiken när den ena sidan ljuger.
