Ignorerade läsare får spunk och skäller

Jag kommer inte att börja den här krönikan med att påstå att du, min dyrbare läsare, är slut i huvet, eller genom att kalla dig ett komplett apskaft och fråga hur i helvete någon kan vara så totalpantad som du är.

Det här är bara exempel på det som alltid dyker upp på webbsidor när vi ger folk möjlighet att kommentera oss.

Det har varit en stor fråga de senaste dagarna och det har fått ett namn – internethatet. Detta internethat har fått Linda Skugge att hoppa av som bloggskribent och många har reagerat, antingen genom att ta avstånd eller genom att argumentera för att det är något man får stå ut med. Jag tycker förstås något helt annorlunda.

Annons

För det första: problemet är nog inte att sådana här kommentarer publiceras utan snarare att det finns människor som faktiskt är så här arga och det kan vara intressant att fråga vem det egentligen är som skäller.

Insikten att det är våra läsare gör att nästa fråga blir ännu intressantare: Varför är de så arga på oss?

Jo, delvis för att de läst vad vi skriver. Men kanske i ändå högre grad för att de vill vara delaktiga och för att vi inte bryr oss tillräckligt mycket om dem.

En gång förekom det en hårt politiserad debatt om var journalistiken hörde hemma, nere på golvet eller uppe hos makten. Den debatten ser vi väldigt lite av i dag och det känns som den allmänna stämningen landat i att vi hör hemma någonstans uppe på molnfri höjd. Hade inte Publicistklubben en debatt nyligen där man alarmistiskt talade om de försämrade relationerna mellan Regeringen och Medierna och mycket av kritiken mot Figges Persson-intervjuer hade en underton av avundsjuka och av att alla journalister i rättvisans namn borde få chansen att intervjua statsministern på exklusiv basis (och gärna skriva böcker efteråt där journalisten är lite större än statsministern på omslaget)?

I det perspektivet är det inte så konstigt att ett antal av våra läsare från total spunk. Det konstiga är kanske att de inte är fler eller argare.

Ärligt talat, vi behandlar läsarna som hemmaboende tonåringar. De anser sig vara vuxna och kapabla att tänka själva. Vi föredrar att föra allvarliga samtal med makthavare samtidigt som vi inte lyssnar på dem. Vi är snabba att tala om för dem hur det ska vara och vad de ska tycka, men vill inte riktigt lyssna på vad de själva tycker. Vi gör oss alltid till uttolkare för vad som är bäst för dem, men låter dem inte ha något att själva säga till om.

Så naturligtvis reagerar de precis så som folk alltid reagerar när de blir behandlade som tonåringar. Det smälls i dörrar, stampas i marken och skriks skällsord bara för att vi ska märka att de över huvud taget finns.

Den stora skillnaden mellan läsarna och verkliga tonåringar är att läsarna blir behandlade så här, trots att det är de som betalar vår veckopeng. Få industrier mår bra att behandla sina kunder så.

Det viktiga är då inte att stänga kanalerna och öka kontrollen, utan att använda den nya tekniken så att vi kan kommunicera bättre med varandra och ta till vara det som trots allt är den värdefullaste tillgången i den här relationen – att läsarna verkligen bryr sig om oss, trots att vi inte bryr oss om dem. De vill prata med oss, och vi måste våga ta diskussionen.

Alltså, fattar ni inte det har ni komplett hål i huvet!

Erik Hörnfeldt

Chef för Mediatjänster,3