Inget säljer som backlash
Ur mediedramaturgisk (läs: kommersiell) synvinkel är feminister tusen gånger mer intressanta. För feminister väcker heta känslor – av för och emot. Varken Görans eller Fredriks, för vår vardag helt avgörande, skatteförslag förmår försätta människor i liknande frenesi.
När den nyligen avhoppade Fi-grundaren Tiina Rosenberg blev Fi-Tiina i Expressen suddades gränser ut. Politiken blev realityshow och Fi-Tiina bara ett substitut för Robinson-Robban i dramatiseringen. Skulle (utröstade) Ebbas mottattack lyckas? Hade Fi-Tiina fuskat? Hur skulle kattkriget efter ö-kongressen sluta?
Det nya är att nu behövs det inte ens en TV-inspelning där tittarna kan skapa någon sorts egen uppfattning – medierna castar, fixar konflikten, totar ihop dagens avsnitt och sänder färdigsållad info direkt.
Jag har uttryckt en öppen skepsis mot Fi, men oavsett vilka åsikter vi har om partiet eller politik i Fi-tappning, finns det mycket vi kan lära om mediedramaturgi genom att se hur Fi och Rosenberg behandlats.
bryt
Konflikt är ofta nyhetens essens, men på ett sällan skådat sätt verkar Fi:s avhoppare och kritiker ha fri tillgång till debattsidor och mången reporters öra. Missnöjda vänsterpartister dräller det visserligen också av nuförtiden, men när ska vi få se varje missnöjd vänstersosse eller överkörd bunkermoderat breda ut sig i spalterna? De socialdemokrater som var EMU-motståndare hade aldrig samma självklara utrymme att fritt brodera om sina åsikter för reportrar eller på debattsidor. Att MUF är helgalna över Reinfeldts extreme make over av partiet framgår knappast heller.
Nej, ur mediedramaturgisk (läs: kommersiell) synvinkel är feminister tusen gånger mer intressanta. För feminister väcker heta känslor – av för och emot. Varken Görans eller Fredriks för vår vardag helt avgörande skatteförslag förmår försätta människor i liknande frenesi.
bryt
Ändå är det inte Fi:s politik eller ens partiets talespersoner som hamnat mitt i orkanens öga, utan en av styrelsens medlemmar. Att Rosenberg, som alla politiker, granskades och att hennes uttalanden sattes under lupp var inte konstigt. Det obehagliga var när slussarna öppnades för personangrepp och allvarliga anklagelser som forskningsfusk (inte undersöka själva på redaktionen, bara citera den som anklagar).
Som av en slump hamnade ofta Rosenbergs åsikter om sexualitet i centrum (så underrättas vi också på ett diskret sätt om hennes egen sexuella läggning). Inget upprör som fördomar som upplevs som ”omvända” – efter dem griper de som har icke-omvända fördomar som halmstrån. ”Heterokärringar” och ”kvinnor som ligger med män är könsförrädare” blir behändiga slagträn fast de aldrig spelats in på band. Och när Rosenberg till slut lät sig intervjuas var också det en del i en homokonspiration.
bryt
Man kan tycka att Rosenberg på något sätt själv försatt sig i situationen genom oskicklighet eller naivitet i det politiska spelet. Men det finns en gräns när Fi inte längre är viktigt, utan då det är flatan – den självtillräckliga flatan – som medierna håller fram mot oss. Där granskningen övergått i demonisering. När den granskade överhuvudtaget inte längre kan tala, för vad hon än säger kommer det enbart att användas mot henne. Det finns också en gräns där granskningen genom sitt fokus slirar in på hets mot kvinnliga homosexuella.
bryt
Då är det bekvämt att låtsas att allmänhetens intresse för Tiina Rosenbergs person är enormt och att berättelserna om henne av en slump matchade en massa smaskiga fördomar. Inget säljer som en riktigt härlig backlash.
Så hoppar Tiina Rosenberg av. Drevet stannar upp och hostar till. Men Rosenberg hon är redan borta och de eftertänksamma rynkorna och bekymrade minerna dyker aldrig upp förrän just… efteråt… när allt redan är klappat och klart.
