Integritetskänslig publicering – bara ett knapptryck bort
Vansinnet bröt ut när skogsarbetaren Arvid Bergström i Hudiksvall slagit sig ned för att dricka kaffe med sin hyresvärdinna, Anna Engblom och den gravida fästmön Augusta Jörgensen. Plötsligt grep han tag i sin skrädyxa och tilldelade Anna Engblom ett hugg över armen så att den höggs av. Därefter gav han sig på Augusta som panikslagen tog sig ut och försökte fly längs Håstagatan. Men framför urmakare Mobergs port hann han ifatt henne.
Händelsen inträffade 1902 och lyftes för några år sedan fram av tidningen Hudiknytt. Tidningens reporter hade dykt ned i läggen för att berätta om hur brottsligheten i Hudiksvall runt förra sekelskiftet skildrats i tidningarna. Hudiksvallsposten beskrev den 22 maj 1902 detaljrikt vad som hände efter att Arvid Bergström hunnit ifatt Augusta och fällt henne till marken med ett hugg i ryggen:
”Av huggen sträckte sig ett från axeln till midjan och hade gått genom kroppen så att lungor och inälvor lågo blottade. Ett hugg hade i det allra närmaste skiljt huvudet från kroppen.”
Den här publiceringen tar jag ofta upp när jag håller föredrag om medieetik. Min poäng är att 100 år av aktivt arbete med pressetiken har gjort nytta. En sådan här publicering vore inte möjlig i dag, brukar jag hävda.
Sedan någon månad tillbaka är jag inte lika säker.
Den 16 december 2021 publicerade Aftonbladet.se en artikel med rubriken Theo, 8, räddade liv när pappa attackerade.
Likt Arvid Bergström hade pappan drabbats av psykisk ohälsa och i samband med en frukost först slagit sonen Theo i huvudet med en yxa, därefter fällt sin mor till golvet och sedan börjat gå uppför trappan till övervåningen där den andre sonen, Melvin, 4, låg och sov. Medan fadern gick uppför trappan lyckades Theo resa sig, ta sig ut och tillkalla hjälp. Men Melvin slapp inte undan sin faders raseri. Här är några citat ur artikeln:
”Melvin fick nio slag i huvudet med ett trubbigt föremål. Han fick också slag på båda händerna och ett knä. Han blev även stucken med en kniv i halsen. Ett stick som med liten marginal missade stora kroppspulsådern.”
”Theo hade en öppen intryckt fraktur i skallbenet, som tryckte mot hjärnan och därför behövde en bit av skallbenet tas bort och ett titan-nät sattes dit i stället.”
I anslutning till artikeln – som var illustrerad med bilder på pojkarna – publicerade Aftonbladet sina argument för att publicera. Här fördes bland annat fram att det gått två månader, att familjen ville berätta, att modern godkänt texten, att barn måste få berätta vad de varit med om, att saken var allmänt känd i hemorten och att Theo blivit nominerad till Aftonbladets tävling Svenska Hjältar.
Det är naturligtvis bra att tidningen försöker förklara sitt handlande, men i mina ögon är det argument som är hopskrapade för att rättfärdiga en gräslig publicering. Enligt de medieetiska reglerna ska man visa största möjliga hänsyn till brottsoffer. Att familjen vill att detta ska publiceras må vara deras önskemål i dag, men det är alltid utgivarens ansvar att bedöma effekterna av det som publiceras.
Det har bara gått två månader. Theo och Melvin har förhoppningsvis långa liv framför sig där denna detaljrika och integritetskänsliga publicering bara kommer ligga ett knapptryck bort från deras verklighet. Vad kommer de att tycka om det om 15 år?
Hudiksvallsposten 1902 och Aftonbladet 2021. I samma tradition.
