Intervjuer på väg ner i toaletten
När intervjun höll på att spåra ur och Auster inte särskilt behärskat väser ”I think this interview is going down the toilet”, började hon inte grina som jag skulle ha gjort. I stället svarade hon iskallt ”Well, I think you should just answer my questions”.
I boken The Game: Penetrating the Secret Society of Pickup Artists (ute i september), undersöker journalisten och författaren Neil Strauss den blomstrande speed seduction-industrin.
I USA populärt hos killar som hoppas avancera från AVC (Avarage Frustrated Chump) till PUA (Pickup Artist). Det hålls dyra helgkurser och böcker som What women really look for in men är storsäljare. Metodiskt lär sig Strauss tricken. Nu rör det sig inte direkt om hjärnkirurgi. Hemligheten stavas Mystik, Spänning, Romans och Fokus. Det funkar uppenbarligen som isbrytare för de flesta tjejer. Det funkade på Britney Spears. Under en intervju med popstjärnan, parallellt med arbetet med boken, insåg Strauss att de inte kom någonstans.
”Hur mycket press kände du på dig när du arbetade med den här skivan?”
” Va? Tja, en del kanske.”
Inga svar går att använda. Till slut lägger han undan frågorna till Popstjärnan Britney och ställer frågor till Människan Britney i stället.
”Jag ska berätta en sak om dig själv. Folk tror att du är bitchig fast du inte är det.”
”Totally!”
”Och vet du varför? För att du rör ögonen till vänster när du pratar.”
bryt
Hela situationen vänder. Den understimulerade superstjärnan med en koncentrationsförmåga som en genomsnittlig klubbtjej, hade i själva verket törstat efter att få prata om andlighet, skrivandet och om sitt liv i största allmänhet. Senare på dagen frågar hennes publicist ”Vad gjorde du? Hon har aldrig varit så mot en journalist förut.”
Det kanske var andlighet och tarotkort jag skulle tagit till den där gången på Roskilde för länge sen, när jag blev så totalt förnedrad av den just då heta sångaren Chris Isaak. Det borde ligga bakom mig i dag men känslominnet är obarmhärtigt. Jag var ung och såg väl mest ut som en festivalbesökare, fast jag jobbade för TV. Jag hade förberett mig minutiöst, hade både vinkel och frågor klart för mig (bu-hu-hu). Isaak och hans koppärrige trummis hånade alla frågor, svarade inte och himlade med ögonen som två högstadietjejer. Jag började stamma och svettas. De hade lyckats med sin meningslösa syssla att få en ung och osäker tjej att känna sig ännu yngre och dummare. Vilka as.
bryt
Andra vidriga intervjuer har följt på denna, många har jag lyckats blockera ur minnet. Dock inte den med Kim Bodnia, den geniale danske skådespelaren. Han välte ett bord, skrek och skällde ut mig för att jag inte förstod danska så bra. Innan han lade sig ner i sängen och frågade om jag inte ville göra honom sällskap. Ehh, nej tack.
Maktobalansen i en intervjusituation är oundviklig. Du har något jag vill ha.
Nu menar jag inte Oprah möter Julia Roberts. Utan de där helt vanliga intervjuerna som man antingen har roddat med i evigheter och äntligen får till och som man känner sig spänd inför. Eller löpande band intervjuerna med influgna celebriteter. Som min kollega som under en sedan länge förberedd intervju med författaren Margaret Atwood tillrättavisades med ett ”That’s not a question”, vid minsta slarvigt formulerad fråga.
bryt
Nu när jag tänker på det borde jag alls inte fjäskat mer för Människan Chris Isaak. Jag borde gjort som min unga, tuffa kamikazekollega som färsk från skolan skulle intervjua Paul Auster. Han på sin lilla tron, i solglasögon och besvärad min och med en ny bok att lansera. Hon ställde – självfallet – de jobbiga frågorna först. Varför skriver du så mycket om prostituerade? Har det att göra med att din farmor dödade din farfar? (”Jamen de var ju de viktiga…”)
När intervjun höll på att spåra ur och Auster inte särskilt behärskat väser ”I think this interview is going down the toilet”, började hon inte grina som jag skulle ha gjort. I stället svarade hon iskallt ”Well, I think you should just answer my questions”.
Ho, ho, ho. Hade han inte räknat med.
