Italienare kurar envist i IT-skuggan

Mellan Sverige och Italien öppnar sig en Internet-avgrund.

Som journalist är det lite pirrigt att verka i ett land som så envetet sitter och kurar i hi tech-skuggan som Italien.

Håll i er:

Annons

44 procent av alla italienska hushåll äger en dator. Siffran stiger till 68 procent i hushåll där det finns barn och ungdomar.

11 procent av alla hushåll har bredband. Där det finns barn och ungdomar har 17 procent bredband.

Det är bara att konstatera att det är bättre för ett land att ha en normal historia bakom sig och blicka framåt, än att gå och asa(* på ett månghundraårigt romarrike och inte hitta sin plats i nutiden.

De gamla romarna hade vattenledningar och kloaker och bagerier när de gamla svenskarna satt och frös i sina hyddor utan ens ett utedass. Men en svensk tonåring i dag uppfattar förmodligen italienska jämnåriga som lika stenålders, fast tvärtom.

De där 11 procenten bredband har jag en viss förståelse för. Att skaffa bredband i Italien kostar skjortan. Familjens abonnemang går på drygt 350 kronor i månaden. Till detta kommer skatter och erbjudanden som vi inte vill ha, men som är obligatoriska, och fan och hans moster. Notan slutar alltid på minst en tusenlapp.

Ovanpå detta har bredbandet förstört vår telefonlinje. Det går i princip inte att använda telefonen längre och framförallt inte om någon annan familjemedlem är uppkopplad samtidigt. Knaster, knaster, colloquium interruptus. Dagligt liv i det moderna Rom.

Ibland ber pressavdelningarna att få ett fax.

– Förlåt? Kan jag inte skicka ett mejl i stället?

–Nej, ansökan om ackreditering eller intervju måste göras på papper med brevhuvud via fax.

Man känner sig som matadoren som förtvivlat försöker få Tjuren Ferdinand att anta utmaningen, till ingen nytta. Många italienska företag putsar sina gamla faxar lika kärleksfullt som Ferdinand luktar på sina blommor. För då måste ju presschefen ha en liten underdånig sekreterare som kan komma elegant trippande med några pappersark, i stället för att han, ve och fasa, ska vara tvungen att öppna sin dator själv och kanske till och med svara på ett eller annat mejl. Vad händer då med en chefs pondus? Jag bara frågar?

Som vanligt i Italien är de regionala skillnaderna enorma. Rom berömmer sig till exempel om att ha Europas bästa trådlösa täckning. Den som har tid och lust kan slå sig ner i solen i så gott som alla stadens parker och surfa vidare.

Men försök att hitta ett hotell i Basilicata, Molise eller Kalabrien, där det går att koppla upp sig på Internet. Ibland klickar det så där i telefonerna som det gjorde före tonvalens tid.

Det är charmerande bakvänt, men så lagom roligt för en journalist med snäv deadline. Eller när man är ute på uppdrag för någon optimistisk TV-redaktion, som tror att det går att skicka hem ett inslag via Internet.

En Valium till.

Det nuvarande problemet är således att datorerna är få, bredband för dyrt och täckningen för dålig. Det dröjer säkert ett par år till innan gapet har fyllts igen.

Jag ser dock en icke oväsentlig fördel. Man slipper blogg-eländet.

(* skånska för släpa.