Ivrigt lyssnande på Twitter

Rayman ifrågasatte både de som käbblade om relativa småsaker (företrädesvis med twittermetaperspektiv: Jimmie Åkessons pressekreterares twittercynism, Carl Bildts twitterbulletin, Håkan Juholts twitterhat) och de som djuprelativiserade händelsen (exempelvis jämförde med Malmöskytten eller med europeisk terrorismstatistik). Enligt Rayman var dessa motsatta hållningar ändå bara två sidor av samma mynt – det distanserade och blaserade.

Vad twittrade jag själv i helgen?

”Jag är inte orolig för terrorattacker i Stockholm, jag har nämligen rent mjöl i påsen”, ironiserade jag på lördagskvällen.

Annons

På söndagen, tredje advent, twittrade jag först länge om annat. Jag hade en utdragen ”Python-pingismatch” med Hyresgästföreningens pressansvarige André Johansson – dessa brukar gå ut på att vi på Twitter bräcker varandra med att vara anti-livstilsmedelklassiga, lätt modellerat efter Monty Python-sketchen om vem som hade tuffast uppväxt. I söndags handlade det om vem som hade billigast julgrans- och julgransfotsvanor. André bröt min serve när han beskrev sin och sambons, Expressens kulturchef Karin Olssons, gran och fot som ”en grönmålad innebandyklubba som står i en gammal upphittad moon-boot och vickar”.

Jag tackade för god match och twittrade vidare om ishockey, politik, musik och vårt stundande glögghålligång därhemma. Jag hyllade DNs Malin Ullgren och sågade DNs iPad-app.

Och så skrev jag: ”Att jag just nu ignorerar bombdådet bygger på erfarenhet. Första mediedygnen efter en sådan händelse är alltid genomytliga tidsslöserier.”

Sedan slängdes jag in i en allvarlig diskussion om etiken kring bildpubliceringar av den döde självmordsbombaren.

Det var ju inte att jag inte var intresserad. Men faktum är att den första tiden av ”reaktionsnyheter” i regel är fruktlöst utdragen och förödande spekulativ. När USA gick in i Irak hade jag på CNN och BBC dygnet runt, när Anna Lindh mördades läste jag allt och tittade på varje presskonferens, och hur många intetsägande artiklar läste jag inte om PKK-spåret den närmaste tiden efter mordet på Olof Palme? Alltihop visade sig vara samma typiska, sorgesamma slöseri med tid, och ingen kommer heller att minnas något av värde från den snabba mediabevakningen av julhandelsbomben.

Enligt Sanna Rayman var jag alltså distanserad och avtrubbad. Enligt andra som diskuterade detta med Rayman på Twitter var det här utbredda, blaserade beteendet snarare tecken på just rädsla. Ett sätt att hantera rädslan och hålla den ifrån sig.

En av mina twitterfavoriter, journalisten och radioproducenten Augustin Erba, twittrade på bomblördagen: ”Twitter är verkligen riskabelt för människor som brukar tala innan de tänker.”

Men det för mig mest intressanta med Twitter är just att man skriver inifrån tanken snarare än efter den. Det är en form av skrivande som inte liknar någon annan och som sammantaget säger förtvivlat mycket om oss som människor, individuellt och i samspel, i gemenskap och utanförskap. Twitter levererar konstant ögonblicksbilder av samhället fast avbildade från en plats inget annat medium kommer nära.

Många amerikaner som var med om Kennedymordet (dramaserien Mad Men uppehöll sig vid detta på ett mycket intressant sätt under sin tredje säsong) tillbringade långa morgnar och eftermiddagar framför ständigt malande TV-nyheter, men det som fastnade i det kollektiva känslominnet var inget av nyhetsinformationen men nästan allt av nyhetsuppläsarnas tonfall, ansiktsuttryck och kroppsspråk – som sammanföll desto mer vad man tänkte och kände inom sig, och med hur man diskuterade händelsen på ett personligt plan.

Och det är ju detta vi nu får av sociala medier i stället, fast så mycket större och uttryckligare.

De sociala medierna är i dag överlägsna de traditionella ”reaktionsnyheterna” på att suga upp och uttrycka allt det som fastnar och stannar kvar av en sådan här händelse. Sociala medier debatteras ofta som något vi förlorar oss i, men i högre grad finner vi oss själva, får psykologiska insikter. Ingen annanstans möter jag så många oliksinnade som på Twitter och får mina värderingar så direkt prövade och utmanade.

Några dagar innan bombhändelsen skojade jag med en jobbtweet som Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson hade skickat ut sent på kvällen. Han hade twittrat ”Den som inte älskar morgondagens SvD-etta har ett hjärta av sten”, men råkat träffa y i stället för t och skrivit ”hjärya”.

Jag twittrade: ”I morgon bitti får jag veta om jag har ett hjärya av sten! (Om jag fattat det hela rätt ska det stå i morgondagens SvD vad hjärya är för något.)”

Det var en drift med den typ av halvspammigt egenreklamtwitter som många mediechefer ägnar sig åt, och samtidigt en drift med en typiskt glättig follower-reaktion på sådana tweets. Men framför allt var det ett glatt skratt. Martins tweet var en klackspark, och min med – men en komplicerande skillnad var att han satt i kostymbyxor och jobbskor medan jag sladdade omkring hemma i kalasbyxor.

Martin såg inte det roliga utan svarade: ”Hur gammal är du egentligen, åtta år?” Jag kunde inte låta bli att slå en sista lov i kalasbyxorna och bekräftade muntert att jag var ”åyya år”.

Inget av detta säger något om Martin, som inte twittrar privat utan från ett jobbkonto. Det säger mer om mig. Jag älskar det totala tankebejakandet på Twitter och kan ibland inte låta bli att riskera att framstå som barnslig och obegriplig.

I en efterföljande twitterdiskussion skrev journalistveteranen Peter Öhman, numera head of content på SF Anytime, att ”Twitter är som mejl, det som hade låtit kul i tal blir tumvantigare i text. Roten till 90 procent av alla digitala beefs.”

Men vi som ser betydligt större värden i Twitter än att det ”är som mejl” har snarare ett motsatt perspektiv. Problemet ligger inte hos Twitterformen och dess hybrider av skrivkulturer utan hos dem som läser med tumvanten för ögonen.

Kanske hade Sanna Rayman, om hon sänkt handen från blicken i helgen, kunnat glädja sig åt en livsbejakande, diskussionslysten och ivrigt lyssnande hållning hos många twittrande kolleger som var allt annat än distanserad.

KJELL HÄGLUND