Jag behåller en billig livförsäkring
Efter ett snabbt överslag konstaterar jag att jag inte kan betala räkningarna den här månaden. Det är inte första gången. Det är bara några ynka tusenlappar som fattas.
Jag väntar in pengar. Men många arbetsgivare har börjat tillämpa 30-dagarsregeln innan de betalar. Det är kört med andra ord.
En snabb inventering av mina ägodelar för att se vad jag kan klara mig utan och vad som kan avyttras och inbringa lite hårda cash. Det är fort gjort: datorn, surfplattan, telefonen, kameran, satellittelefonen… Vad ska jag ta? Satellittelefonen har jag faktiskt inte behövt använda sedan jag var i Libyen 2011. Ut på nätet och kolla priser. Det är ingen idé. Den är värd mindre än vad ett par gymnastikskor kostar! Och då menar jag inte den dyra sorten, utan de där du hittar på reahyllan i någon skoaffär. Kameran? Ut med den på Blocket bara.
Sedan är det som om djävulen far i mig. Jag har ju min skottsäkra väst. Den där tunga och otympliga saken, som jag släpat på i Irak, Syrien, Afghanistan, Libyen. Sist jag hade den på mig var i 53-gradig värme i Qayyarah, Irak, i augusti förra året. Den tunga västen orsakade nästan en hjärtattack. Vore det inte ironiskt att drabbas av något sådant? Inte särskilt hemingwayskt, eller hur?
Det ska bli skönt att slippa den där västen. Hur många gånger har jag inte släpat på den? Ut ur bilen, in i bilen. Lägga in den i väskan, ta ut den ur väskan? Jag är så trött på att stå där vid incheckningsdisken på flygplatsen medan svetten rinner nerför pannan och be en stilla bön om att mitt bagage inte väger för mycket, eller att jag inte köpt en lågprisbiljett där det finstilta säger att man bara får ta med sig 12 kilo. Det har hänt, jag lovar. Och det blev dyrt.
Västen säljer jag snabbt på Blocket! Det är bara att lägga ut annonsen. Det går en vecka – inga svar. I min dumma enfald trodde jag att min fyndiga text skulle göra att jag blev nedringd av journalister som vill ge sig ut i stora vida världen. ”Vill du bli utrikeskorre? Här finns allt du behöver. Skottsäker väst … kr”. Plötsligt ringer telefonen! Nummer okänt. En ung man som inte presenterar sig frågar om västen finns kvar och om jag har flera till salu. Jag frågar mig själv om killen ska utrusta en armé. Det kommer ett par liknande samtal ett par kvällar senare. Men det är aldrig någon journalist som ringer. Jag ger upp och plockar bort annonsen.
Dagen innan jag ska åka till Irak, konstaterar jag att min kevlarhjälm inte är i så gott skick. I ilfart kör jag till ett ställe ute i Upplands Väsby som är specialiserat på skyddsutrustning. Med tungt hjärta lägger jag upp 3 200 kronor på disken. Hjälmen är min! För de pengarna skulle jag kunna betala mina omkostnader i tre dagar i Irak. Tillbaka hem i ilfart. Planet lyfter tidigt nästa morgon. Jag packar ner västen och hjälmen.
På plats i Erbil blir det intervjuer och möten. På ett flyktingläger träffar jag Dagens Nyheters Erik Ohlsson och Paul Hansen. Jag är på väg därifrån så vi hinner bara hälsa på varandra. Dagen därpå möts jag av den chockerande nyheten att Paul skadats av två kulor. Men västen räddade hans liv. Den kan rädda oss alla.
Min väst är inte till salu längre, för den är en billig försäkring.
