Jag betalar gärna, men lura mig inte

När han ihärdigt undrade varför, frågade jag om han läst krönikan jag skrev för bara någon vecka sedan, om mina svårigheter att bli av med just en sådan prenumeration. Det hade han inte.

”Men jag ska googla”, sa han.

I krönikan berättade jag hur jag blev inlockad bakom Sydsvenskans betalvägg för 1 krona – och sedan fick ägna en vecka åt att säga upp prenumerationen. Sydsvenskans chefredaktör svarade argt att jag borde ha förstått hur lätt det är att säga upp hennes tidning, fast de inte skrivit något om det i välkomstmejlet eller på kundwebben.

Annons

Det är kanske jag som är korkad. Det är i så fall flera av mina vänner och vänners vänner på Facebook också. Där flödar berättelser om samma erfarenheter. Någon som blivit intervjuad i Dalarnas Tidningar och låste upp artikeln för att läsa intervjun fick sedan ägna en massa tid åt att ringa och säga upp sin prenumeration. ”Det gör jag inte om”, skriver hon. Någon som behövde läsa en debattartikel som låg bakom Svenska Dagbladets betalvägg berättar att hon hellre åkte en mil för att köpa tidningen än att behöva krångla sig i och ur det enda tillgängliga digitala prenumerationsalternativet.

Efter att jag skrev krönikan har jag fått höra att jag ”är emot betalväggar”. Det är jag inte. Och det är inte heller alla de som klagar på tidningarnas prenumerationslösningar. Vi är beredda att betala.

Men vi vill inte känna sig lurade. I våra digitala flöden och kanaler har vi börjat lära oss att betala för innehåll. Många av oss betalar i dag glatt för det vi tidigare fick höra att vi inte ”ville” betala för och tecknar en prenumeration på Netflix och Spotify. Men vi har också lärt oss att tjänster kan vara precis så smidiga, såväl vad gäller bredden i innehållet som enkelheten att påbörja och avsluta sitt abonnemang.

Hur Sydsvenskans chefredaktör kan fortsätta hävda att det är en bra affärsmodell att lura in mig att bli helmånadsprenumerant när jag bara vill läsa slutet på en krönika av Kalle Lind är i mina ögon minst lika dumt som att jag inte förstår hur jag ska avsluta den ofrivilliga prenumerationen.

Mediehusen verkar gå blint i ett och samma spår. De bygger betallösningar ur ett inifrånperspektiv, som ska fungera koncernvis.

Men kan man verkligen utgå ifrån att den som läser Aftonbladet automatiskt vill läsa artiklar från just Svenska Dagbladet? Hur många kunder vet ens att tidningarna har samma ägare och inloggning?

Mervärdet är begränsat för den Mittmedia-kund som bor i Avesta att läsa lokalnyheterna från Örnsköldsvik.

Däremot kan det behövas en gemensam lösning för alla oss som emellanåt vill läsa en enstaka artikel, här och där, utan att behöva teckna ett 20-tal digitala prenumerationer för totalt flera tusen kronor i månaden. Koncernerna har fastnat i att se det från sitt eget perspektiv, inte från läsarnas. Var finns Spotifylösningen för mediebranschen? Eller ett slags digital pressbyrå för enskilda artiklar?

Ska vi få en konstruktiv diskussion kring hur mediehusen ska hitta digitala intäktskällor så måste branschen lyssna på oss som är beredda att betala för kvalitativ journalistik. Och inte först få oss att känna oss lurade och sedan skälla ut oss för att vi inte förstår.

Kanske är branschen på väg att spela bort chansen till en fungerande affärsmodell just som kunderna sträckte upp handen och sa ”tack, jag vill ha kvalitativ journalistik och betalar gärna om jag bara får just det jag vill ha”.