”Jag har pendlat mellan ilska, oro och förtröstan”
PERSPEKTIV. Under vintern har Journalisten rapporterat flitigt om krisen för Lärarförbundets tidningar. Förbundet har tagit in konsulter som vill att tidningar och förbund ska tala med samma röst. Journalisterna har protesterat, förbundsordföranden har vägrat uttala sig och tidningschefen Annica Grimlund avgick. Här berättar hon själv om den turbulenta tiden:
1980 startade min mamma, Inger Grimlund, tillsammans med några kollegor mattidningen Gourmet. Innan dess fanns bara Allt om Mat som vände sig till den matglada allmänheten. Med tidningen Gourmet fick de som var intresserade av avancerad matlagning sitt lystmäte tillfredsställt. Även om många med mig nog använde tidningen mest som tittgodis (säg inget till mamma).
Gourmet har bidragit till kockarnas professionsutveckling och den stjärnstatus som yrket har fått sedan dess. Eftersom skribenterna kände sina läsare så väl så fick tidningen snabbt en självklar plats i tidningsstället och står där än i dag. Jag kunde på nära håll följa hur en nischad tidning vann trogna läsare. Även om jag tror att vi på den tiden varken använde ord som nischad eller målgrupp, då hette det helt enkelt att man ville nå sina läsare.
De senaste 17 åren har jag arbetat på Lärarförbundets tidningsavdelning. När jag började på tidningen Förskolan kom jag direkt från Vi Föräldrar, en transfer som blev en kulturkrock både för förskollärarnas tidning och mig. Men mina nya kollegor visade sig ha didaktiska talanger och ett stort tålamod. Själv gnisslade jag tänder av frustration varje gång jag råkade säga ”dagis” och hade svårt att släppa föräldraperspektivet. Men när jag väl lärt mig den ”lärarnära” vinkeln fanns det inget roligare och mer utmanande än att arbeta på en nischad tidning som handlade om utbildningsfrågor.
Förutom Lärarnas tidning och Pedagogiska Magasinet ger Lärarförbundet i dagsläget ut tio tidningar med inriktning mot olika skolformer och ämnen. Journalisterna på tidningsavdelningen skriver inte bara om lärarna i egenskap av medlemmar i Lärarförbundet, utan också om deras yrkesroll. Med tiden får en erfaren journalist en stor kunskap om hur lärare uppfattar sin profession och vad som händer i deras vardag. Den kunskapen kommer till uttryck i initierade artiklar och det är just därför som medlemmarna uppskattar sina tidningar så mycket. Det finns ju ingen annanstans de kan läsa om sina arbetsvillkor och sin yrkesutveckling, samt ta del av kollegors erfarenheter och dela med sig av sina egna, vilket är hela vitsen med att vara nischad.
Lärarförbundets tidningar får, vid olika läsarundersökningar, toppresultat för innehåll och trovärdighet. Tidningarna är också den mest uppskattade medlemsförmånen.
Processen kring att strama åt den publicistiska självständigheten har pågått i snart ett år. Under den tiden har jag pendlat mellan ilska, oro och förtröstan. För aldrig, i min vildaste fantasi, trodde jag att förbundsledningen verkligen skulle ägna sig åt den kapitalförstöring som nu pågår, både när det gäller tidningarnas kvalitet och Lärarförbundets varumärke. När ledningen fattade beslutet i december och när konsekvenserna stod klara för mig i januari återstod det bara för mig att med sorg i hjärtat avgå i protest.
Den självförvållade, och för förbundet negativa, debatt kring hur Lärarförbundets ledning angriper journalisternas profession drabbar naturligtvis det egna varumärket på ett negativt sätt. Jag anser att Lärarförbundets antifackliga agerande och brist på respekt för en annan yrkesgrupp inom TCO-familjen kränker de grundläggande fackliga värderingar TCO-förbunden gemensamt står för.
En nischad tidning måste ha en så kallad USP, en ”unique selling point” ett ord somliga slänger sig med nu för tiden, om läsaren ska vara beredd att betala för den. Hur mycket ledningen än hoppas kommer aldrig Lärarförbundets ordförande eller verksamhet bli en USP. Låt professionen och inte förbundet ta plats i tidningarna, bara så kan Lärarförbundets nischade tidningar spela roll som en USP gentemot Skolvärlden och annan medier.
