Jag har tydligen gjort mig skyldig till två folkmord
Jag ryggade tillbaka lite – av förvåning snarare än rädsla. Två personer uppenbarade sig plötsligt ur tomma intet precis intill entrégrinden till Vita huset. De höll på med någonting bakom ett skynke som skulle försöka täcka över den stora pelare av sten som håller upp grinden.
Jag förstod snabbt vad skynket skulle täcka över. Stora röda handavtryck som demonstranter lämnat på pelaren dagen innan skulle påminna alla som gick in i Vita huset om att USA hade blod på sina händer.
De två personernas jobb var att försöka få bort handavtrycken. De var glada över skynket – oroliga för att någon skulle ”göra något” mot dem för att de försökte tvätta bort handavtrycken.
Hamas attacker i Israel den 7 oktober och Israels massiva raketbeskjutning av Gaza därefter har mobiliserat miljontals människor världen över att demonstrera till stöd för och i protest mot olika saker. Det i sig är inte nytt. Men i USA växer sig en företeelse allt starkare igen.
”Silence is violence” – skrek och skrev demonstranter världen över efter mordet på George Floyd 2020. Tystnad ses som ett ställningstagande. För mig som journalist väckte uttrycket visst obehag. Mitt jobb var att rapportera – inte ta ställning. Men här ville en del demonstranter först veta om jag höll med dem – och om jag hade publicerat en helt svart bild på Instagram till stöd för rörelsen, innan de var beredda att tala med mig.
Tongångarna ekar nu bekant i samband med kriget mellan Israel och Hamas. På några dagar frågar tre olika personer i Washington mig vilken religion jag tillhör. Samma sak i Sverige: ”Står du med Israel eller med Palestina, Fouad”, skriver en person på Instagram. Och så de upprepade uppmaningarna om att jag MÅSTE dela olika videor på grymheter som drabbat israeler respektive palestinier.
För annars är jag medskyldig till folkmord. Två sådana anklagelser har jag hunnit få sedan den 7 oktober från olika sidor i konflikten. När världen tycks omöjlig att påverka vänds ilskan mot den närmaste personen man (i alla fall verbalt) kan slå på käften.
Ändå känner jag mig förskonad. I dagarna anklagade företrädare för Israels samlingsregering fyra stora internationella medier för att via lokala frilansjournalister i Gaza ha haft kännedom om Hamas planerade attack den 7 oktober, och för att vara ”medbrottslingar i brott mot mänskligheten”. De fyra medierna, New York Times, CNN, AP och Reuters har alla nekat till att ha haft någon sådan information.
I ett brev till redaktionerna skriver Israels kommunikationsminister att det är dags för journalister ”att göra ett tydligt val. Vi måste besluta om huruvida vi står på livets och det godas sida, eller på terrorismens, inhumanitetens och ondskans sida.”
Få saker tyder på att trycket på mediebolag och enskilda journalister kommer minska någon gång i närtid. Få saker tyder också som tur är på att jag – och vi – kommer sluta försöka rapportera sakligt och opartiskt.
Men jag tror att många redaktioner skulle må bra av att prata mer om just dessa påverkanskampanjer emot oss och vår profession. För precis som fasadsanerarna vid Vita huset sade så blir det mindre gjort om man hela tiden behöver oroa sig för vad som händer bakom ens rygg.
