Jag hoppas på en ny journalistikdiskussion
Nyhetsjournalistik och undersökande journalistik kräver tid, resurser, och en redaktion där de mindre anpassliga har utrymme att vara påfrestande felfinnare, källgranskare och ifrågasättare. Men utvecklingen går åt motsatt håll. Allt oftare får snabbheten gå före korrektheten.
Allt för ofta publiceras nyheter som borde ha kollats en extra gång och grävare får jobba ensamma när de skulle behöva en redaktör. Om de ens får chansen att gräva.
Andra typer av journalistik får i stället ta över. Bland annat har det lett till att kultur- och ledarredaktionernas artiklar fått större genomslag.
Kulturreportagen blir ofta mycket uppskattade. De är välskrivna och övertygande. Ibland är de förledande lika nyhetsredaktionens grävreportage. Men att skillnaden är stor syns tydligt i hur andra medier reagerar på artiklarna.
När DN avslöjade registreringen av romer och Ekot avslöjade att biståndsministerns lön togs från biståndsbudgeten gick alla övriga nyhetsredaktioner igång. Inget motsvarande sker efter exempelvis ett kulturreportage av Maciej Zaremba på DN Kultur. Det går sällan att göra uppföljningar på kulturreportage. Betydelsen av att avslöja tankestrukturer i samhället är inte mindre, men det är inte detsamma som avslöjande av konkret maktmissbruk. Genrerna är inte desamma. Det är okej – så länge vi vet vad vi kan förvänta oss.
De senaste veckornas offentliga konfrontation mellan ledarskribenten Hanne Kjöller och ett flertal journalister – kulturjournalister, grävare och nyhetsjobbare – handlar delvis om en strid mellan de olika genrerna. Det är nytt och ovant. Men kanske är det en nödvändig utvädring av frustration.
Skillnaden mellan en ledarskribent och övriga skribenters arbetsmetoder är stora. En nyhetsjournalist förväntas dubbelkolla sina källor och låta olika sidor komma till tals. På kultursidan får skribenten räkna med att redaktören beställer en replik. Ingendera av detta gäller för ledarskribenten.
En ledarskribents roll är att kommentera politik utifrån en ideologiskt känd utgångspunkt. Frustrationen hos många journalister beror på att Hanne Kjöller inte håller sig till sin roll.
Hanne Kjöllers ämnesval påminner ofta om kulturdebattörens vidare diskussionsfält än den partipolitiska kommentarens. Hon skriver lika gärna om sjukskrivningar, om barnmat i Sydafrika, om attityder till övervikt som rättspsykiatri. Hon kritiserar ofta andra skribenter, och annan typ av journalistik, och hon gör det hårt.
Ibland spelar hon på nyhetsreporterns planhalva. Hon lusläser domar som nyhetsreportrarna på samma tidning inte hunnit eller fått fördjupa sig i och hon har fått pris av Advokatsamfundet för sin rättsbevakning.
Som skribent är hon flyhänt som en kvällstidningskrönikör, med åsikter utan eftertanke och förmodanden som framställs som fakta. Som ledarskribent skriver hon dock inte en krönika i veckan utan hon kan publicera sig dag efter dag utan att avkrävas vare sig allsidighet eller ge plats för repliker.
I sin bok En halv sanning är också en lögn vill Hanne Kjöller lägga saker till rätta. Hon menar att många journalister rakt av ljuger. Det är inte en diplomatisk bok. Så när det visade sig att Kjöller uppgav felaktigheter i boken gick de omskrivna i svaromål. Det blev en reaktion som några uppfattar gick över i ett drev.
Det finns ingen anledning att som Kjöller beskriva den journalistik hon tar upp som lögnaktig. Det betyder inte att det inte finns saker att granska och kritisera, något som ständigt görs av forskare och varje lördag i radioprogrammet Medierna. När upprördheten kring Hanne Kjöllers sätt att bemöta sina kolleger har lagt sig bör diskussionen tas upp igen, helst med andra aktörer.
Då hoppas jag vi utifrån aktuella publiceringar ska diskutera vad resursbristen leder till, och hur vi kan göra bättre allmänjournalistik med de resurser som finns utan att tumma på vare sig etiken, källkritiken, fakta eller nyhetsvärderingen. Det Kjöller kallar offerjournalistik behöver en rejäl genomlysning, men helst utan att vi hamnar i ett ifrågasättande av individers upplevelser.
När vi gör detta är det bra om vi är tydliga med vilka regler vi anser ska gälla. Att vi tydligt bestämmer oss för vilken genre av journalistik vi talar om. Visst tillhör alla journalister ett ”vi”. Men med olika typer av journalistik följer olika förväntningar.
