Jag och mitt läsarförakt
Det är med stort intresse som jag följer de senaste månadernas förnyade diskussion om diskussionen: Hur ska de etablerade mediehusen göra med den hatälskade artikelkommentaren?
Min kollega Anders Mildner driver en konsekvent linje: Den som deltar i samtalet, på allvar, kring de egna texterna, kommer inte att få särskilt stora problem med hot och hat.
Han har ganska rätt. Lite naiv är han kanske också; jag har personlig erfarenhet av att med stor vänlighet och ett under av pedagogiskt tålamod diskutera med fullblodsidioter och troll, både på Sydsvenskan.se och på min personliga blogg och som gästande moderator och kommentator på andra sajter. Jag vet också att många andra delar den erfarenheten. Det är inte säkert att närvaro hjälper, när den som är på besök inte vill diskutera, utan mest håna och hetsa.
Så vad göra i sådana situationer?
Jag tycker att svaret är självklart: man ska ta ägaransvar för sitt eget lilla hörn av internet. Man ska säga: "så där och så där och så där får man gärna uttrycka sig hos mig, men det DÄR, det är över gränsen". Och så radera. Rakt av. My house, my rules.
Ytterst handlar detta givetvis om vilket ansvar varje enskild sajtägare vill ta för internets helhet.
En del plattnackar kommer alltid att likställa moderering och censur. Men yttrandefrihet är inte att få säga vad som helst till vem som helst överallt. Vidare blandar en del samman arbetet för ett starkt källskydd med rätten att kommentera anonymt; Sofia Mirjamsdotter lägger de här två frågorna alldeles för nära varann i en nylig debattartikel i Svenska Dagbladet, och anser att utgivare "i stället" bör ägna sig åt källskydds- och anonymitetsfrågor.
Det finns ingen motsättning där, och det är onödigt att skapa den. En ansvarsfull utgivare gör givetvis både och.
Ett annat vanligt motargument mot alla former av moderering är "om vi inte tillåter samtalet så flyttar det någon annanstans". Det är inte heller riktigt sant. Om vi inte tillåter hot, hat, hån och hets så flyttar det nog, visst. Men det finns inget som säger att trollen automatiskt tar med sig alla de lysande, roliga, smarta, sakkunniga, barskt krävande eller generöst hyllande kommentatorer som i bästa fall mångdubblar en enskild texts värde. Kanske är det tvärt om: kanske blir en modererad samtalsplats inbjudande för allt fler. Det finns väldigt många personer som först nu börjar bli en del av den deltagarkultur som många har tagit för givet ska attrahera alla.
Det är exakt sådana deltagare vi ska ta hand om. Om de blir uppätna till frukost av en rasistisk idiot efter att ha lämnat sin första artikelkommentar, då kommer de sannolikt inte tillbaka.
Eftersom Facebook är på väg att bli utfärdare av hela världens e-legitimation – vi är på väg att bli våra Facebook-konton – så tror jag att den vägen är fullt realistisk: för att kommentera på den här sajten måste du logga in med din Facebook-identitet. Andra alternativ gives ej.
Är det bra? Inte riktigt. Det finns tusen problem med det också. Men jag ger mig hellre i kast med att lösa dem än tillåter hatarna och hotarna att härja fritt på min sajt.
Om hotarna och hatarna därmed lallar iväg någon annanstans så… tja. Jag har läst dem. Jag bryr mig inte om dem. Och det är inte ett uttryck för förakt, utan respekt – för de läsare som verkligen spelar roll.
De lysande, roliga, smarta, sakkunniga, barskt krävande eller generöst hyllande är alltid välkomna.
