Jag saknar Ita Buttrose

Som när den engelske mediamångsysslaren Martin Lewis i en amerikansk politisk talkshow nyligen skulle förklara Rupert Murdochs bakgrund och drivkrafter – han gjorde det genom att måla upp Australien som ett journalistiskt Vilda västern.

Inte för att det var långsökt. Det finns många gangsterstories. En av de mest kända handlar om hur Murdochs värste rival Frank Packer 1962 inte kunde ta ett nej, från ägaren av ett mindre förlag han ville köpa, och skickade stökige sonen Kerry med huligankompisar för att vandalisera förlagets kontor. Ägaren barrikaderade sig och panikringde sin vän Rupert Murdoch, som genast skickade ett eget, något större huligangäng för att kasta ut Packermaffian.

Nästa dag gjorde givetvis Murdochs tidningsrubriker stor sak av att rivalens son haffats av polisen för ”gatubråk”…

Annons

Men australisk tidningshistoria förtjänar bättre.

Ju mer man pratar om Murdoch, desto mer saknar jag den andra stora australiska journalistlegenden, om inte i debatten just nu så åtminstone i vår branschs kollektiva medvetande.

Jag syftar inte på någon av patriarkerna i familjen Packer och deras gigantiska mediahus Australian Consolidated Press – däremot på någon som gav många av sina bästa år och idéer till just det förlaget: Ita Buttrose.

Jag nämner henne ibland i kollegiala sammanhang som inspiratör och förebild – ungefär som art directors kan nämna Esquire-ad:n George Lois eller featurereportageromantiker betygar sin kärlek till Gay Talese – men har sällan fått andra gensvar än ”Vem, sa du?”.

Det går inte att komma ifrån att hon är förbisedd som pionjär, och som en av journalistikhistoriens största, för att hon är kvinna. Eller, närmare bestämt, står för kvinnojournalistik på ungefär samma sätt som Gay Talese står för mansjournalistik; skriver för och om kvinnor så som Talese företrädesvis, om än inte uttalat, skrivit för och om män (endast den journalistik som historiskt främst riktat sig till kvinnor brukar skiljas ut som nischad).

Alla svenska reportrar känner till Gay Taleses storverk om den sexuella frigörelsen i USA (reportageboken Thy Neighbors Wife, 1981). Ytterst få har en aning om att Ita Buttrose vigde hela sitt 1970-tal åt samma sak, fast mer omfattande, mer på djupet och för fler läsare.

Det började med att Frank och Kerry Packers förlag köpte rättigheterna till att lansera Cosmopolitan i Australien och utnämnde Ita Buttrose till chefredaktör. Trots att hon inte ens fyllt 30 hade hon redan 15 journalistår bakom sig, främst på Packers dagstidningar men även fem år på Woman’s Own i London. Men efter bara några veckor på sitt nya jobb drog sig amerikanska Hearst ur dealen för att i stället liera sig med Fairfax, hårda konkurrenter till Packer. Buttrose hade dock redan hunnit få en så stor vision av vad hon vill göra – något som inte inskränkte sig till Cosmo-mallen – att hon lyckades övertyga far och son Packer om att i stället sjösätta en ny titel. Trumfkortet var att man skulle hinna före Cosmo med ett halvår.

Samma år, 1972, hade Gloria Steinem dragit i gång Ms, USA:s första kommersiella feministmagasin, och i England kom den radikalt flashiga Spare Rib – båda inspirerade Ita Buttrose när hon skapade Cleo Magazine, vars första nummer kom ut i slutet av året och sålde av hela upplagan på två dagar. Snart snittade den på 250 000 exemplar. Australiska Cosmo hade inte en chans. Cleo liknade inget annat. Den riktade sig till en äldre målgrupp än Cosmo – men också till hela medelklassen snarare än till bara, som Ms och Spare Rib, dess urbana cutting edge. Cleo hade utvik med nakna män jämte kulturrecensioner; feministisk debatt jämte relationsquiz och alltid med ett välskrivet, välresearchat sexmaterial som kändes ”Cleo” vare sig det var fnittrigt, utmanande eller problematiserande (eller, ofta, allt på en gång).

Buttrose lade ut banbrytande reportage om mer eller mindre tabubelagda ämnen som lesbiska föräldraskap och dold kvinnlig alkoholism. Och inte minst predikade Cleo mångkulturalism, till en kvarts miljon läsare i ett då fortfarande mycket rasistiskt och urbefolkningsdiskriminerande Australien. Samtidigt var tidningen en lättsam godispåse med reportagerubriker som ”I was a Bikies Girl (’at least you feel wanted…’)” och ”Is the sex therapist really just a new word for the world’s oldest profession?”.

Just det faktum att Cleo var både mainstream och sexuellt frispråkig gjorde att anmälningar om pornografi duggade tätt och att Ita Buttrose mordhotades och följdes av livvakter. Kerry Packer sattes under hårt politiskt tryck och var nära att börja censurera Cleo. Då gick Ita Buttrose ut och köpte alla australiska porrtidningar som fanns på marknaden, klippte ihop ett utvikskollage med rubriken ”THIS is porn!” och lade på sin chefs skrivbord. Kerry Packer krökte aldrig mer rygg efter det.

Som hårt arbetande och snart även ensamstående tvåbarnsmamma kände Buttrose djup samhörighet med både Germaine Greer och konservativa hemmafruar, samtidigt som hon var en knivskarp publicist – en mästare på att vricka fram kreativa vinklingar och komponera en unik redaktionell mix som aldrig kändes stillastående, trött eller mallad.

Typiskt Buttrose var att inleda ett nummer med ett långt, svidande angrepp på feministrörelsen av Arianna Huffington, och sedan följa upp med, och låta motsägas av, ett ännu längre intervjuporträtt av feministförfattaren Tricia Edgar (februarinumret 1974) – och låta läsaren känna att båda dessa motsatta infallsvinklar egentligen alltid fanns representerade i ”deras” Cleo; att båda bottnade i känslor och erfarenheter de också hade. Buttrose valde aldrig sida, hon höll med båda efter att ha lyssnat och vinklat sig fram till en allmänmänsklig linje som skar tvärs igenom polariseringen.

Därför läste varenda kvinna i Australien Cleo på 1970-talet – och därför använder jag fortfarande dessa snart 40 år gamla tidningar som ständig inspirationskälla och förebild.

Min första tanke med denna text var att använda Ita Buttrose kontra Rupert Murdoch som illustration för hur vi ser på kvinnlig respektive manlig journalistik: hur den kvinnodominerade magasinsvärlden ständigt undervärderas och den mer mansstyrda nyhetsjournalistiken står för normativ status; hur det kvinnliga magasinet undersöker hur vi är mot varandra, medan den manliga nyhetstidningen undersöker hur andra är mot ytterligare andra. Cleo var som en del av läsaren själv och skapade identifikation, Murdoch-dagstidningen mer av ett titthål som uppmuntrade läsaren att peka finger.

Men det är ju inte hela historien.

Rupert Murdoch älskade Ita Buttrose och lyckades till slut, i början av 1980-talet, locka henne att bli chefredaktör för Daily Telegraph. Och hon gjorde het, snabb, machodagstidning med samma livsvibrerande esprit och fingertoppskänsla som hon hade gjort Cleo.

Och när Rupert Murdoch lade ut röda mattan för sin redaktionella supertalang Rebekah Brooks, sedermera centralgestalt i telefonhackningsskandalen, så var det onekligen en ny Ita Buttrose han såg framför sig.

KJELL HÄGLUND