”Jag var livrädd för dig”, sa intervjupersonen
Jag läste med intresse när Voi:s vd Fredrik Hjelm tillsammans med Klarnas dito Sebastian Siemiatkowski gav sig in i mediedebatten häromdagen.
I en serie tweets bad Fredrik Hjelm om input på två idéer. En sorts knapp i slutet på artiklar hos etablerade medier som skulle leda till en statlig plattform där alla berörda kunde få komma till tals ”utan att censureras”, och ett system där journalisters ärlighet kunde rankas.
Förslagen fick, anser jag, med rätta kritik och Twitter-tråden är numer raderad. Men när jag läste kritiken såg jag också mycket av förlöjliganden och desto mindre av nyanser och självreflektion.
Så jag gör ett litet försök på temat.
”Att vara journalist är att vara handelsresande i dålig stämning”. Det var ett av de första begreppen om journalistik som riktigt fastnade hos mig som ganska nybakad journalist. Begreppet sägs ha myntats på SVTs Uppdrag granskning av dåvarande reportern Anna Jaktén (numer på Göteborgs-Posten), och kom snabbt att prägla mitt förhållningssätt till ansvarsutkrävande intervjuer. Ju mindre jag brydde mig om dålig stämning desto bättre skulle intervjuerna, och därmed journalistiken, bli.
Konsekvenserna tänkte jag sällan på. I Anna Hedenmos bok Uppdrag sanning beskriver hennes syster Anna Hedenmo som ”så gåpåig och ruschig att hon missar nyanser hos omgivningen”. Hon hade lika gärna kunnat beskriva mig under ansvarsutkrävande intervjuer. En journalist på väg mot sanningen kan nog upplevas som ganska jobbig.
En chef på ett kommunalt bolag jag granskade uttryckte sig ännu tydligare, när vi hördes en tid senare. ”Jag var livrädd för dig. Livrädd för att minsta felsägning från mig skulle leda till katastrof för både mig och bolaget.”
När jag läste Fredrik Hjelms kritik var det chefen i det kommunala bolaget jag hörde.
Kan det vara så illa att det bland mängder av chefer såväl i offentlig sektor som i det privata finns en enorm och genuin rädsla för journalister? En rädsla för att minsta grej kan förstöra företagets eller organisationens anseende, eller ännu värre enskilda personers anseende. Jag tycker att rädslan är obefogad. Men vad jag tycker spelar ingen roll i sammanhanget.
Frågan är i stället varifrån rädslan kommer. Beror den på filmvärldens porträtterande av journalister som blodtörstiga hyenor, på svartmålande PR-konsulter, eller beror rädslan på att vi inte orkar eller hinner förklara för varje intervjuperson hur vi arbetar?
Jag anser att det borde vara självklart för företagsledare i mäktiga svenska företag att ställa upp på intervjuer, även när de kan komma att svida. Ericssons vd Börje Ekholm borde ha ställt upp på en intervju med SVTs Uppdrag granskning trots att det gällde känsliga och jobbiga frågor.
Både Ekholms agerande och Hjelms förslag om att få ranka journalister luktar såklart illa. Men för att få dem båda att med självklarhet ställa upp nästa gång så räcker det kanske inte med förlöjligande och tjat om vikten av transparens. Kanske har vi nytta av att också fundera på om vi kan bli bättre i våra roller som journalister.
