Jag vill se sportvärlden granskas
Tydligen ska det hela ha börjat med en gaffel. Det var i personalmatsalen på Sveriges Television som en reporter från Kobra bad producenten för Fotbollskväll att sträcka sig efter ett bestick.
”Vad får jag då?” ska producenten ha sagt och fått ”ett program av Kobraredaktionen” till svar. Och så blev det. Förra veckan gjordes Fotbollskväll av Kristofer Lundström och de andra i Kobras redaktion. Och Kobra gjordes av sportjournalisterna på Fotbollskväll.
Man ville se vad som händer om man byter hjärnor men behåller kostymen.
Intressant, tänker jag och slår mig ner för att titta. Kanske, kanske kan Kristofer Lundström få mig intresserad av fotbollsprogram på TV.
För trots att jag spelat själv (senast i korplaget Ken Hibbit) och dessutom varit en flitig gäst på läktaren på Malmö stadion med min himmelsblå halsduk vajandes i vinden, så har jag hittills tyckt att nästan all sportjournalistik på TV (och i radio och tidningar också för den delen) har varit helt ointressant. Det är ju nästan bara listor, resultat, referat och några ”hur känns det?”. Varför granskar man inte sporten på samma sätt som man granskar resten av samhället? funderar jag, lägger upp fötterna på vardagsrumsbordet och höjer volymen på TVn. Ska det till ett gäng kulturjournalister för att göra Fotbollskväll mer relevant?
Det finns massor av reportage från fotbollsvärlden som jag skulle vilja se. Jag vill veta om stjärnorna fifflar med sina miljoner, jag vill höra allt om skumma sponsoravtal, om pennalismen i omklädningsrummen och om hur unga slås ut redan i tidiga år för att de inte är tillräckligt duktiga. Men framför allt önskar jag mig en massa kritiskt granskande reportage om det jag inte ens vet pågår inom fotbollen, det vi aldrig får se, just därför att de flesta sportjournalister inte gräver särskilt djupt.
Jag har försökt att dra ett litet strå till stacken. Som reporter på Faktum i Sveriges Television gjorde jag reportaget ”Spelar inga bögar boll?”. I reportaget medverkade bland annat Hammarbys dåvarande tränare Anders Linderoth. Under sina trettio år inom fotbollen har han inte träffat en enda fotbollsspelare som öppet sagt att han är homosexuell.
Tittarna fick också höra en spelare på hyfsat hög nivå berätta om hur hans familj, vänner och arbetskamrater vet att han har en pojkvän, men att han aldrig skulle våga berätta det för killarna i laget. Och så fick man träffa bögen Erik som alltid drömt om att spela fotboll men aldrig ens vågat söka sig till något lag, rädd för de hårda orden i omklädningsrummet.
Så vad tycker jag då om Fotbollskväll i Kobra-redaktionens tappning? Jag lutar mig tillbaka i TV-soffan och tittar på ett reportage om hur det egentligen står till med objektiviteten bland sportjournalisterna i Italien. ”Man kan vara både objektiv och passionerad”, säger TV-kommentatorn Carlo Zampa för att i nästa sekund resa sig upp och vråla ut sin glädje över att hans favoritlag Roma just gjort mål. Jag stänger av TVn.
Jodå, visst lyckas Kobra-gänget fånga mig. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur programmet hade sett ut om det i stället hade varit Janne Josefsson som sträckt sig efter en gaffel den där dagen i SVTs personalmatsal.
