Jämställdhet är ett farligt ord i medierna
Jämställdhet är lika med kvinnligt är lika med mindervärdigt? Faktiskt tror jag att det är precis så de, möjligen undermedvetna, tankebanorna fortfarande fungerar hos många män och några kvinnor.
I inbjudan till den kommunala konferensen står inte ett ord om jämställdhet. Ändå är det just det som är temat. Ologiskt? Inte alls. Arrangörerna är oroliga för att männen man riktar sig till ska skrämmas bort och stanna hemma om de får veta att dagen ska handla om jämställdhet. Ett ord som andas lågstatus, obetydligt och ointressant.
Jämställdhet är lika med kvinnligt är lika med mindervärdigt? Faktiskt tror jag att det är precis så de, möjligen undermedvetna, tankebanorna fortfarande fungerar hos många män och några kvinnor.
Inte bara där ute, i den riktiga Verkligheten, utan i lika hög grad, inne på redaktionerna. De betydelsefulla platser där dagordningen för vad som är viktigt sätts.
Ibland blir man förstås lite förbluffad över vad detta viktiga är. Själv har jag just hämtat mig efter SKAMMENS DAG. Dagen efter DET STORA SVEKET då inte bara kvällstidningarna överträffade sig själva i krigsrubriker och trycksvärta.
Det nyss avslutade OS med den traumatiska hockeymatchen var kulmen på den trend som vuxit sig allt starkare i medierna, den tilltagande sportifieringen. Säga vad man vill om sportjournalistik men särskilt samhällsomstörtande är den inte. Däremot fortfarande mansdominerad, både inåt och utåt. Något säger det faktiskt om värderingarna när Aftonbladet lade ner sin kvinnobilaga för att ge plats åt den nya sportbilagan.
Inte för att det bara är sporten som tillåts tränga ut kvinnor från tidningssidor och TV-program.
Det verkar finnas en 20-80-regel som är i det närmaste helig. Någon gång kan den nog överskridas, men när andelen kvinnor närmar sig 30 procent börjar det bli farligt. Det brukar visa sig genom att avdelningar läggs ned och redaktioner struktureras om. Inte sällan med motiveringar som nysatsning eller förnyelsebehov.
30-procentsgränsen har nu inget särskilt med kvinnor att göra utan är den nivå då de som har makt börjar reagera. Det kan vara vita amerikaner i ett område där svarta flyttar in eller pojkar i ett svenskt klassrum där taltiden plötsligt börjar fördelas mer jämlikt.
När den underordnade gruppen utgör 30 procent börjar det kännas som om de tagit över. Och då höjs ropen på återställare.
När det gäller kvinnor och medier är bilden tyvärr ännu råddigare. I den ökande kommersialiseringens spår kan man inte säga att det direkt råder brist på bilder av kvinnor. Tvärtom exponeras unga, fräscha, halvnakna kvinnokroppar vart man vänder sig, till och med för att illustrera hjärtsjukdom i nyhetsprogram. Som den norska medieforskaren Elisabeth Eide så ironiskt påpekar är unga kvinnor inte de som är i största riskzonen för just detta.
Nattsvart alltså? Ja och nej. Inte överallt och inte hela tiden. När jag diskuterar genusperspektiv med blivande journalister i Skurup händer det att jag ber dem räkna redaktionella bilder i dagstidningar. Senaste gången blev resultatet 30-60 i stället för 20-80.
Det går inte att hävda någon som helst vetenskaplighet men när jag gjorde om samma övning på egen hand, med Dagens Nyheter och Skånska Dagbladet blev kvoten densamma.
En närmare analys hade kanske visat att kvinnorna oftare var på bild i egenskap av ”vanliga människor” än som experter och makthavare. Sannolikt också att det fanns en överrepresentation av O-kvinnorna (kvinnor som offer, omhändertagande eller objekt).
Men ändå.
Man får vara glad åt det lilla.
Ett första steg mot förändring är trots allt att synas. Och även om vi skrivande journalister ogärna medger det betyder bilderna ofta mer än våra bokstäver.
Men så var det det där farliga ordet. Jämställdhet. Det som är släkt med feminism som ju verkligen är jättejättefarligt. Åtminstone det blev mycket tydligt efter Schymans talibantal.
Det är därför det är så vansinnigt svårt att förändra på redaktionerna.
