Jävla kritiker som sabbar allt
“Teaterkritikers kärlek till teatern får dem att – faktiskt, jag lovar – regelmässigt skriva mer positivt än negativt.”
Det var en gång för länge i en liten källare i Stockholm där en liten
teatergrupp spelade en ganska liten pjäs av jag tror det var den store
modernisten Jean Cocteau.
Minns inte uppsättningen så värst, bara att den var styltig och pretto på
studentikost vis med en felpassad huvudrollsinnehavare strax över lovlighetsålder. Bestämde mig för att inte skriva – av barmhärtighetsskäl
och för att inte slösa spaltutrymme på småttigt nybörjeri.
bryt
Med det godaste av samveten gick jag så och träffade en kompis på en närbelägen krog. Utanför muggen träffade jag en bekant, utgöt mig en stund över vilken sempig föreställning jag bevistat. Knappt hade jag knipit näbb förrän pjäsprimadonnan svart i synen dundrade ut från dasset.
– Förlåt, stammade jag. Men jag tyckte så. Fast jag ska inte skriva…
Flickan fräste iväg till ett stort bord där hela ensemblen och de närmaste sörjande visade sig sitta.
Strax närmade sig en äldre och skäggigare individ:
– Hur kan du bara säga så där om vår uppsättning? Varför ska du inte skriva om oss?
Bla, bla, bla och etc, sa jag så artigt jag kunde.
– Fattar du hur mycket vi har jobbat, ett jättegäng?
Ja och jovisst, sa jag.
Han gav sig, men det stod inte länge på förrän näste man lösgjorde sig från gruppen och stegade fram:
– Vi gör det här för vi älskar teater. Utan att ens få lön för det. Teater är viktigt, haja! Jag förstår.
bryt
Men vad ska jag göra? Ljuga eller ta livet av mig?
Sen anlände en hel liten delegation scenfolk och betygade sin kärlek till konsten, sin stora arbetsbörda, materiella fattigdom och kollektivets kraft. Men sen kom vissa jävla teaterkritiker och sabbade allt.
Detta trista minne dök upp efter debattartikeln ”Recensenter – ni gör oss arbetslösa” (AB 2/12), undertecknad av ”ensemble och produktion på Garbo the musical” med Petra Nielsen och Dan Ekborg som första namn: Det var recensenternas fel att produktionen las ner efter tre månader. Trots att ubliken jublade – ”Menar ni att dessa 900 personer hade fullständigt fel?”
Vidare ”Vill ni inte att det ska finnas något att gå och se eftersom ni skrivit ned det mesta denna höst?”, ”Förstår ni hur utsatt man känner sig som artist, rent konstnärligt?”, ”Vi önskar att ni tar lärdom av dessa ord, annars undrar vi var vi till slut kommer att hamna.”
För all del. Ta ett jobb på järnvägen om det inte passar. Eller läs Mats Gellerfelts utmärkta svar i AB 4/12.
bryt
Fast de patetiska och som jag förmodar yrkeskorrekt självupptagna skådisarna har en halv poäng: ”Utan vår yrkeskår skulle ni inte ha något att recensera, vilket skulle resultera i att även ni blev arbetslösa.” Nja, kanske inte alldeles. Men det ligger något i att teaterkritikers kärlek till teatern, deras övertygelse om det viktiga och inneboende goda i genren, får dem att – faktiskt, jag lovar – regelmässigt skriva mer positivt än negativt. Det kan vara något helt annat att höra en kritiker prata med vänner om en uppsättning – njä, blä – än att läsa densamma nästa dag i tidningen: tja, men hurra! Och i vilket fall: heja!
Klart att man måste vårda det egna områdets vikt och värde. Dessutom känner teaterkritiker oftast folk i branschen, och tycker om dem. Därtill är det jobbigt att bli anklagad för i det närmaste högförräderi om man skriver på i stället för mellan raderna. Eller för inkompetens: ”skaffa hit en RIKTIG teaterkritiker” lät teater Galeasen maila när först Ingrid Elam, sedan jag, inte rätt hade förmått uppskatta teaterns senaste föreställningar.
bryt
Håhåjaja för jämnan, och allra mest ibland.
Slutligen när jag en gång talade inför en teaterensemble, i tron att de skulle sätta upp en pjäs vilken jag medförfattat, råkade jag säga att det sämsta med svensk teater var att de usla bänkarna gjorde det så svårt att sova. I stället för fniss, ej ens förvirring. Endast tyst avsky. Vår pjäs blev aldrig uppsatt.
