Journalister är inte fega
Ja, hej, jag heter Johan och jag har läst en artikel du har skrivit. Jag vill först säga att jag tycker den är jättebra. Men jag har några frågor.
– Okej, är du journalist?
– Nej, jag är bara en intresserad läsare.
Så inleddes ett samtal jag fick för ett par år sedan. Jag var på landet och hade ledigt men jag tog mig tid att tala med läsaren som ringde. Det är ju inte så många läsare som ringer längre, eftersom det är så lätt att mejla.
”Johan” har en trevlig röst men han är ganska påstridig. Han frågar om allt möjligt som inte har med den artikel han ringde om. Så till sist säger jag att det får räcka och avslutar samtalet.
Dagen efter ligger vårt samtal på nätet. Det är inte så allvarligt, jag har varit med om värre. Jag kände till Granskning Sverige sedan tidigare. Jag minns att jag läste om det nya ”radioprogrammet” när några högt uppsatta sverigedemokrater välkomnade satsningen på Twitter. Det sas att det var erfarna journalister som låg bakom.
Det är många sedan dess som har blivit uppringda av ”Johan”. Verksamheten har växt enormt och blivit en ledande så kallad trollfabrik som sprider främlingsfientlighet och hat mot politiker, opinionsbildare, journalister och vanligt folk.
Men nu är Granskning Sverige avslöjade för vad de är. En eloge till Eskilstuna-Kuriren, till reportern Mathias Ståhle och chefredaktör Eva Burman, för det mycket gedigna reportage som publicerades i förra veckan.
Eskilstuna-Kuriren är en modig tidning. För ”Johan” har sedan han först ringde mig mobiliserat en enorm mobb som inte drar sig för att trakassera hela redaktioner inklusive dess telefonister. Om jag tyckte det var trist att bli utsatt för deras fejkintervju då är det ingenting mot vad de sedan har utsatt människor för.
Det är därför otroligt uppmuntrande att se hur en lokaltidning gör något så djärvt som att avslöja hatarna, fullt medvetna om att de kommer att utsättas för en hatkampanj som kommer att bli värre än något de tidigare upplevt.
Vågsamma journalister är något av det allra viktigaste vi har. Det finns väldigt många modiga journalister i Sverige och det verkar inte bli färre utan snarare fler karska journalister.
Detta är väldigt tydligt.
Ändå får vi ofta höra att journalister är fega, att de är räddhågsna, att de drar sig för att stöta sig med någon eller är oroliga för att uppmuntra en viss typ av stämningar.
Det finns stora problem i journalistiken. Främst handlar det om pengar och affärsmodeller. Det handlar också om dåliga arbetsvillkor och om frilansar som inte får rejält betalt. Jag skulle förstå om det fanns rädsla och om journalistiken fick lida. Men jag ser det faktiskt inte idag.
Men jag såg det för några år sedan. Då gick allt fler medier över till en journalistik som bestod av enkla krönikor om ditt och datt, om kändisar, om nöje och av massor med rewrites på vad andra skapat. Man fick också känslan av att vissa områden undveks. För bara några år sedan var jag också rädd för att utrikesjournalistiken höll på att avskaffas. Det var då jag blev uppringd av Johan. Det var en mindre grej. Men saker ändras fort. Trollen är tuffare – men det är också journalisterna.
Om det fanns rädsla för fem år sedan och lite längre tillbaka så finns det nu en kaxighet. Avslöjande på avslöjande görs av modiga journalister som inte väjer för att stöta sig med någon. Det finns inga frågor som är alltför ”känsliga” längre. Utrikesjournalistiken är bättre än någonsin. Till och med bevakningen av andra städer än Stockholm (från Stockholm) håller på att bli bättre. För att inte tala om de många välskrivna reportagen.
Så varför är det nu vi får höra om feghet? Jag skulle vilja säga att mediekritik ofta släpar efter tidsmässigt. Först nu kommer det fram vad som har varit. Några har blivit tuffare nu och har behov att berätta att de är tuffa – gärna då genom att sätta sig på andra och hävda att de är fega. I stället för att själv jobba på och göra egna modiga avslöjanden.
Men det duger inte att berätta om att man har hört någon journalist säga att man är rädd för att stöta sig med någon, särskilt inte om det inte är något man har hört på sistone. Det är mänskligt att vara rädd och det är viktigt att få prata om det. Att någon berättar om sin rädsla och oro är inget bevis för att journalistiken i vårt land är feg.
Ett av de bästa exemplen på modig journalistik publicerades just i Eskilstuna-Kuriren. Vi har massor med sådana exempel från såväl public service som från privatägda medier. Det är dags att sträcka på ryggen och vara stolta över den proffsiga journalistik som görs över hela landet.
Och observera: det som Granskning Sverige sysslar med, det är inte journalistik.
