Journalister är patetiska praktgnällare
Varför daltas det så otroligt mycket med teknikfientliga?Det finns folk på stora medieföretag som sitter och säger att bloggar och podcasting är skit. Att de vägrar att läsa bloggar eller lyssna på en podcast. Det är ungefär lika begåvat som att säga att alla böcker är dåliga eller att man aldrig någonsin bör lyssna på radio.
Det här utrymmet, sidan tre i Journalisten, brukar ofta användas till gnäll. Det är bra, tycker jag. Jag tänker använda alla mina krönikor till att gnälla.
Nu börjar vi:
Vilket är Sveriges mest konservativa skrå? Polisen kanske, att döma av medierapporteringen, eller landstingsadministratörer, eller personalen på Sveriges Television? Bra gissningar alla tre – men jag sätter en peng på hela journalistkåren.
Nu tror ni förstås att det här ska bli ännu en drapa om hur vi måste bli extremt mycket bättre på ny teknik och använda den som ett redskap för bättre journalistik.
Och då tror ni alldeles rätt.
Jag skriver den här texten med två tummar, två pekfingrar och vänster ringfinger. Fråga mig inte varför – allt jag vet är att det inte håller längre. Det går för långsamt och blir för många felslag. Om jag bara hade varit lite mindre teknikkonservativ som tonåring hade jag kanske inte haft det här problemet.
Men så är det, sådana är vi: journalistkåren ställd inför en förändring förvandlas alltid blixtsnabbt till en samling patetiska praktgnällare.
bryt
Om vi – satta som vi är att skildra omvärldens skiftningar – en enda gång kunde gå emot vår genetiska kod och ta oss an en förändring med aldrig så lite gott mod, ge en ny metod the benefit of the doubt, vad skulle hända då?
Historierna från skrivmaskinstidens slut är fullständigt häpnadsväckande. Egentligen är jag förstås för ung för att veta något om det där, men eftersom jag började min bana på den älskade Norra Halland i Kungsbacka, som skaffade knapptelefoner 1994 och var sist i Europa med att lämna blytrycket, så har jag alldeles egna minnen:
Det har funnits journalister som har förhandlat sig till att inte behöva skriva på dator.
Det har funnits journalister som har krävt att få läsa in texter via telefon för att slippa lära sig att sända via en Tandy, världens enklaste burk.
Det har funnits journalister som har vägrat använda elektroniska arkiv, eftersom de anser att det är arkivpersonalens jobb att ta fram underlag. Jag har träffat dem, alla tre.
Varför daltas det så otroligt mycket med teknikfientliga?
Det finns folk på stora medieföretag som sitter och säger att bloggar och podcasting är skit. Att de vägrar att läsa bloggar eller lyssna på en podcast.
Det är ungefär lika begåvat som att säga att alla böcker är dåliga eller att man aldrig någonsin bör lyssna på radio.
Och om man hellre ringer ett fyrsiffrigt supportnummer än nedlåter sig till att lära sig hur man byter en tonerkassett – vilket jag känner sexåringar som klarar på femton sekunder blankt, inklusive omstart – undrar jag uppriktigt sagt hur stort ego man har. Vad är det med oss? Det är ju vi som ska ligga först!
Det gör man inte med Netscape 2.0.
bryt
Är jag så himla duktig själv då? Ja, så klart, vad trodde ni? Jag är ju ung och man och det räcker alltid för att bli upphöjd till teknisk auktoritet. Det slår aldrig fel.
Men det finns ett grandiost undantag i duktigheten, varför jag nu vill skicka en hälsning till Ingrid H Fredriksson, Sydsvenskans språkvårdare:
Ingrid, jag kan inte Tansa.
Tansa är ett übersmart serverbaserat stavningsprogram som gör underverk med skriv- och språkfel.
På något sätt orkade jag aldrig. Jag tänkte väl att jag klarar mig med stavningsprogrammet i Word, jag som så sällan lämnar ifrån mig korrfel.
Förlåt, Ingrid. Jag ska aldrig bete mig så jävla drygt igen.
Har du fem minuter över för att visa mig hur man gör?
