Journalister biter journalister
Ulrika Kärnborgs nya bok om mediekrisen bygger på en märklig premiss. I upptakten av Klickokratin hävdar Kärnborg att det skulle vara ett brott mot den journalistiska yrkeskoden att kritisera andra journalister. En ”gyllene branschregel” skriver hon och stödjer sig på den brittiska grävjournalisten Nick Davies.
Jag vet inte om det är sant för Storbritannien. Kanske var det sant när Nick Davies gav ut sin mediekritiska bok Flat Earth News 2008. Men i dag? Nick Davies avslöjande om bruket av telefonavlyssning på Rupert Murdochs Londontidningar påverkade sannolikt hederskoden i brittisk press. Rättegången, Levesonsamtalen, resulterade åtminstone i att kända publicister hamnade i fängelse. Ulrika Kärnberg nämner inget om avlyssningsskandalen i Klickokratin. Jag söker på Murdoch i min pdf-upplaga av boken. Noll träffar.
I Sverige? De senaste dagarnas händelseutveckling talar mot Ulrika Kärnborgs tes. I söndags förklarade ledarskribenten Marika Formgren, hon sitter även i tidningen Neos redaktionsråd, öppet krig mot Dagens Nyheter. På sin blogg tipsade hon allmänheten om hur man bäst bojkottar en stor tidning i praktiken. Bakgrunden till Formgrens krig var att DNs reporter Niklas Orrenius, en kollega till mig, sökt upp kvinnan bakom pseudonymen Julia Caesar för en intervju. Julia Caesar, en pensionerad journalist som publicerar sig på nätet, svarade med att lägga ut Orrenius kontaktuppgifter på sin blogg. Han fick motta flera dödshot av rasister som konsekvens.
Hund biter inte hund, skriver Ulrika Kärnborg. Jag skulle tro att många svenska journalister upplever motsatsen. Att hund de facto biter hund hela tiden. Samtalsklimatet mellan journalister har sällan känts så upphettat som just nu. Den kollegiala tonen på Twitter är tämligen rå. Hatisk. Professionella åsiktsproducenter, politruker och övertygade ideologer, riskerar att få scenen för sig själva.
Det verkar inte vara Ulrika Kärnborgs erfarenhet. Uppfylld av känslan att journalister aldrig kritiserar journalister ger sig författaren ut i det föränderliga medielandskapet och samlar in ironiska betraktelser över kollegors arbete. Jag är själv nämnd på en handfull ställen i boken. Smickrande. Samtidigt kan jag undra över Kärnborgs perspektiv. Gunilla Herlitz, affärsområdeschef för Bonnier News, VD för DN, Expressen, Dagens Industri, styrelseordförande för Sydsvenskan, nämns inte i boken. Hennes påverkan på medieutvecklingen får sägas vara något större än min.
För ett och ett halvt år sedan slutade jag att skriva regelbundet på kultursidor. Det var välgörande på vissa sätt. Kulturjournalisters upptagenhet vid andra journalister är monumental. Att börja skriva i nyhetsdelen var för mig en befrielse från mig själv. Jag tvingades intressera mig för människor utanför min egen kår.
Det är talande att Ulrika Kärnborgs bok mynnar i några skissartade kapitel om utvecklingen på kultursidorna. Jag älskar kultursidor, jag delar övertygelsen att den subjektiva kulturjournalistiken bidrar till en tidnings själ, men den säkert utmärkte poeten och litteraturkritikern Magnus William-Olsson, vars tankar här ägnas ett kapitel, är inte en nyckelfigur i medieindustrins strukturomvandling.
Journalister biter journalister, svärmar för journalister, baktalar journalister. Eftersom hundgården krymper och hundmaten sinar. Det är logiskt. Men en seriös mediegranskare bör även bita husse, eller åtminstone ta reda på vart kopplet leder.
