Journalister fjäskar precis som alla andra

Härom veckan samtalade Yrsa Stenius och Arne Ruth, på ABF, om motstånd i offentligheten, inbjudna av Madeleine Grive och 00-tal. De vände sig förstås mot den så kallade drevjournalistiken. Exemplet de lyfte fram var dock inte Laila Freivalds utan fallet Jesus Alcalá.

För de medverkande på ABF-seminariet var det självklart att Alcalá var oskyldig. Han hade utmanat makten och nu slog makten tillbaka. Ett justitiemord är i faggorna på grund av Alcalás sanningslidelse och hans orädda penna.

Det lät som om vi helt plötsligt befann oss i Turkiet och Alcalá förvandlats till en kurd. DNs rapporteringen i fallet berodde, enligt de medverkande, på personlig vendetta och på att kulturskribenter är en grupp som provocerar det övriga mediesamhället. En grupp som övriga journalister gärna vill klämma åt.

Till skillnad från exempelvis Laila Freivalds framstår nog inte Alcalá som så mycket bytesdjur som helig ko. Han har hög status inom sitt skrå och har skråfränder med hög status som försvarar honom. Alcalás vänner får plats på tidningssidor för att växla sin heder och sitt kulturella kapital mot hans oskuld. Vem kan räkna med en Arne Ruth när det är ens egen tur? Och Alcalás eget drev kan också förklaras med spänningen och konkurrensen mellan mediekårerna.

Kulturpersonligheter tillhör som bekant den högsta kasten i medielandet och när vanliga journalister skrev om Alcalá begick man en allvarligt reviröverträdelse. De pinkade helt enkelt in på fel Bourdieuska fält. De behandlade en kulturskribent, inte tillräckligt mycket bättre, än en politiker, näringslivsföreträdare eller en person med förtroendeuppdrag i samma situation. Det är kulturpersonligheters privilegium att fälla kulturpersonligheter.

Det är möjligt att DN-journalisten Tomas Michelsen är driven av personligt agg mot Alcalá men vem vågar säga något om sina egna motiv? Varför försvarar Arne Ruth Alcalá. Jo, därför att de är kompisar, är det en mer trovärdig drivkraft?

Björn Elmbrant har föreslagit att alla ekonomijournalister deklarerar sitt aktieinnehav i offentligheten. Idén är utmärkt, tänk också om alla journalister började varje artikel med att snabbt beskriva sin relation till huvudpersonerna i texten. Det gäller såväl recensenter som debattörer och nyhetsjournalister. Tänk om alla journalister också deklarerade sin politiska uppfattning, sitt kapital, sin årsinkomst, städhjälpen, barnflickorna och bostadssituationen.

I denna halvårsbilaga måste man också ange vilka i offentligheten man umgås, är släkt eller ovän med. Detta gäller också chefer och ägarfamiljerna. Samhället kanske skulle bli en smula mer genomskinligt och värderingar, hjälteglorior och skampålar skulle få en förklaring.

På ABF-seminariet skulle de inbjudna berätta om sitt motstånd i offentligheten. Men genom väggspringorna började det motsatta sippra fram. Man förstod att självcensur är något oundvikligt – en del av skribenternas och redaktörerna vardag.

Och det är ju självklart att kulturskribenter liksom nyhetsjournalister lever och verkar på samma villkor som alla andra. Man håller kompisar om ryggen, drivs av personliga sympatier/antipatier och fjäskar där makten finns. Man är skraj, man kompromissar, tiger och talar utefter det egna intresset. Men eftersom de som jobbar inom medierma har makt blir det extra problematiskt. Det är därför det är så viktigt med mångfald, det vill säga massor av olika sätt och vägar att bedriva självcensur på.

Ann Charlott Altstadt

PS Jag har naturligtvis också bedrivit självcensur i denna krönika.