Journalisterna lämnar partigarderoben
Jag var nästan sju år och åkte med mamma i bilen till vallokalen. Pappa var inte med. Jag antar att han hade poströstat.
"Nu ska du rösta på Ola Ullsten!", sa jag trosvisst.
Han var den enda politiker jag kände till vid sidan av Palme.
"Nej, det är inte alls säkert", sa mamma.
"Vem ska du rösta på då?"
"Det säger jag inte. Det är varje människas egen hemlighet."
Det här var lite svårt för barnet att smälta. Att säga vad man tycker, det var ju det som var hela grejen med att rösta, det hade ju mamma förklarat innan vi satte oss i bilen. Och nu ska det tydligen inte pratas?
Jag minns det där som om jag hade det på film. Kristallklart. Och jag kom att tänka på det i samband med EU-parlamentsvalet i juni. Något hände där, i medierna, som på sätt och vis kan vara viktigare än Sverigedemokraternas miss och Piratpartiets procent.
Det här var valet då folk kom ut. Det här var valet då den stora transparensen, som vi sägs leva i, slog igenom i sådan omfattning att något så etablerat som den personliga valhemligheten bara försvann.
Leif G W Persson kom ut som kristdemokrat. Benny Andersson kom ut som fist. (Ja, ge mig ett bättre substantiv om ni kan.) Och framför allt: Massor av journalister övergav sin traditionella roll och kom ut som lite allt möjligt. Mest som piratpartister.
Att en enstaka opinionsbildande skribent anger vilken sakfråga som får vederbörande att gå och rösta är förstås inget nytt. Men att ange parti tydligt och specifikt, det har inte varit lika vanligt.
Så är det inte längre, tydligen. En lång rad välbekanta journalister valde att outa hur de röstade, och de röstade alla på Piratpartiet. Listan på dem skulle kunna göras lång, men jag väljer bort att rada upp exempel. Det här handlar inte om dem, utan om ett fenomen. Här har vi alltså journalister som har valt att vara öppna med vad de röstar på – i flera fall paradoxalt nog eftersom de är engagerade i rätten till ett oinskränkt privatliv så till den milda grad att de i detta fall väljer att avstå en del av privatlivet.
Onekligen en stark pedagogisk poäng.
Så vad betyder denna nya öppenhet för svensk journalistik? Att vi i fortsättningen ska låta varje medarbetare tydligt berätta vad de röstar på?
Kanske är det lika bra. För det finns ju ändå i dag – jag tror det gäller varenda svensk dagstidning – en utbredd uppfattning hos läsarna om att ledarsidans inriktning också präglar nyhetsarbetet. Jag har skrivit i tidningar sedan jag var femton år gammal, och aldrig varit med om sådan styrning. Inte på Göteborgs-Posten, inte på Dagens Nyheter, inte på Expressen, inte på Sydsvenskan. Men hur frigöra sig från misstanken?
Vi lever i en tid då journalistiken är utsatt för alla möjliga misstankar – om jäv och korruption och dunkla ekonomiska intressen. Dessutom finns en samhällstrend där varje åsikt är på väg att bli offentlig, då varje litet steg vi tar förväntas ha intresse för andra.
Vad blir mammas högtidliga valhemlighet värd då?
ANDREAS EKSTRÖM
Kulturjournalist på Sydsvenskan
