Journalisternas felsökeri lockar till våld

Sportjournalistiken spelar en viktig roll för fotbollens våldsamma utveckling i Italien. TV, radio och tidningar underblåser fansens ilska och hat för att fylla spalter och programtid.

Länge symboliserades fotbollens betydelse i det italienska samhället av det allvar som omgav sportprogrammen på TV.

Det klassiska upplägget var och är en helst lite äldre kostymnisse med hårspray, en panel av experter och ett kuttersmycke av kvinnokön, som då och då rör på läpparna, ler och säger:

– E adesso, pubblicità (och nu blir det reklam)!

Numera är stilen något ungdomligare. Innehållet är i princip oförändrat, tonen tuffare.

Men altaret i fotbollens massmediekyrka flyttar ingen på. Det är den så kallade moviolan, monitorn där programledaren spelar upp kontroversiella episoder från kvällens matcher i ultrarapid.

Var det straff eller filmade spelare A när han drattade omkull i straffområdet?

Nuddade spelare B bollen med armen?

Borde inte lag C:s mål egentligen dömas bort, eftersom spelare D var offside?

Var E:s tackling av F så hård att han borde ha blivit utvisad?

Scenerna visas om och om igen, från flera olika vinklar. Domaren har bara två ögon, men de italienska TV-bolagen har kameror överallt. Därför kan de alltid överbevisa domaren. Expertpanelen tuggar och tuggar.

Den består så gott som alltid av samma typgalleri. En godmodig, balanserad person, en före detta spelare och en högröstad, rabiat exhibitionist som ska röra om i grytan för att öka dramatiken.

Programmen är ju så långa.

Något måste man ju fylla med.

En sak är säker. Moviolan orsakar bara onödig frustration. Den som har det minsta hum om idrottens mest grundläggande regler, vet att det är resultatet på planen som räknas. Ingen är perfekt, inte ens en fotbollsdomare. I längden jämnar orättvisorna ut sig eller borde åtminstone göra det. Det är mänskligt att fela.

Men efter alla små och stora skandaler, spär moviolan på misstanken att domaren i själva verket är köpt. Han agerar för den ena eller andra storklubben. De mindre klubbarna är till för att sopa planen med och deras supportrar är idioter som går på så lätta stötar.

På TV förs diskussionen på en någorlunda civiliserad nivå. Men när snacket väl är igång, går det inte att stoppa flödet. Inte invektiven heller. Diskussionen fortsätter i lokalradioprogram i hela landet, i tidningar och på Internet. Dygnet runt spinner de vidare på vreden och besvikelsen, tills de har förvandlats till raseri och hämndgirighet.

Ord, ord, ord. Strömmar av ord som ofta bär på just det våld som sedan får sitt utlopp på arenorna, mot motståndarnas supportrar eller polisen.

Jag påstår inte att journalisterna är agitatorer, som hetsar supportrarna att misshandla, vandalisera eller slå ihjäl. Men jag tror att sportprogrammens ständiga sökande efter negativa i stället för positiva aspekter är en av många orsaker till det raseri som allt oftare är supportrarnas sanna drivkraft.

Inte kärleken till det egna laget – utan hatet till motståndaren.

Kristina Kappelin

Dagens Industris

korrespondent i Italien