Journalisternas sorgliga IT-facit
”Ingen av er hade någon som helst koll och knappast någon av er klarade av att göra en hedervärd journalistisk insats.”
Jag tillhörde de lyckliga som hade turen att uppleva Internet-bubblan inifrån men det bolag som jag lagt större delen av de senaste fyra åren på lämnade in sin konkursansökan härom veckan så nu sitter jag här och är arg, besviken, blodtörstig och väldigt angelägen om att hitta en syndabock.
Eftersom det inte finns någon bättre i närheten är det ni som får duga.
Det är nämligen så att i det startfält av hysteriska analytiker, löddriga mäklare och investerare villiga att kasta pengar efter varje ord som började på e- så fanns ni där, mina gamla före detta kollegor i medierna, ni var också på plats och er insats var knappast bättre än någon annans.
bryt
Kortfattat: ingen av er hade någon som helst koll och knappast någon av er klarade av att göra en hedervärd journalistisk insats.
bryt
Fall ett: en dag gick det även upp för Dagens Nyheter att IT kanske var något viktigt. Jag gissar att den som vaknade arbetade på tidningens annonsavdelning för DN drog nämligen igång en avdelning där man rapporterade produktnyheter från datorsvängen, ungefär som om man hade valt att bevaka politik med lätt omskrivna pressreleaser illustrerade med signerade Göran Persson-porträtt distribuerade från partihögkvarteret på Sveavägen. Citat från PR-kille på stort IT-företag: ”Som marknadschef blir jag naturligtvis lycklig när jag får se en trespaltig release-bild på vår nya dator, men som DN-prenumerant blir jag bara förbannad”.
bryt
Fall två: Vi snabbspolar nu tillbaka till slutet av 90-talet. Nu hade kommentatorernas stora kör bytt från ”det kan aldrig gå” till ”Nu ska vi allihop bli rika på IT-aktier”. Ni kanske minns en massa löddriga hyllningar till den eller den IT-gurun och löften om snabba kursökningar? Sanningen var att just det tåget hade rusat i flera år och alla de tunga finansinstitutionerna fanns på plats sedan flera år tillbaka medan vi som varit med från början började bli en aning skeptiska. Vi satt till exempel och såg hur den trendiga fondkommissionären Matteus alltid sålde stort när den rekommenderade sina kunder att köpa, och alltid köpte när den rekommenderade kunderna att sälja. Det tyckte vi att någon borde skriva om. Men i stället fick fondkommissionären uppdraget att producera en aktiebilaga åt Aftonbladet, vilket är ungefär som att Larsson och pojkarna skulle ha överlåtit nöjesbevakningen till Disneys PR-avdelning.
bryt
Fall tre: Nu är det våren 2000, slutet är nära och nu är det Expressen som bestämt sig för att punktera den redan pysande bubblan. Peter Kadhammar tar sig an det bolag som kanske var den nya ekonomins klarast lysande stjärna, Johan Staël von Holsteins Icon Medialab. Eftersom jag både var
gammal Expressenkille och gammal Iconkille intervjuade han mig. Vi sågs över var sin kopp kaffe, småpratade lite och efter lite inledande frågor för att få mig på gott humör böjde han sig fram över bordet och frågade:
– Var det inte väldigt vilda personalfester.
– Jo Peter, det var väldigt roliga fester. Men ingenting i närheten av den där Expressenfesten där tre man dog.
Ja, jag vet. Jag ska inte ta från Peter Stora Journalistpriset, men gång på gång har jag undrat varför just personalfesterna var det intressanta med ett företag som Icon Medialab. Jag skulle kunna lista ett par hundra frågor som var betydligt relevantare.
Så jag nöjer mig med att tala om att ni var också inbjudna till den stora festen, men ni valde att komma sent, ni tog den aldrig på det allvar som krävdes och ni valde att glömma bort att ni hade en roll att spela. Dessutom var det ni som stod för musiken på slutet, och det är nog ni som mer än några andra har ansvaret att förklara för 900 000 Teliaägare vart deras pengar tagit vägen.
