Journalistik är inget yrke– det är ett symptom
Låt oss värma upp inför hösten med lite självpisk, detta uppskattade journalistnöje som bara kan överträffas av hobbyn att piska kollegerna. Journalistik handlar ju i första hand om ANDRA. Vi är jättedåliga på en massa olika saker: självkritik till exempel.
Låt oss värma upp inför hösten med lite självpisk, detta uppskattade journalistnöje som bara kan överträffas av hobbyn att piska kollegerna. Journalistik handlar ju i första hand om ANDRA.
Vi är jättedåliga på en massa olika saker: självkritik till exempel. För att inte tala om mediekritik – och kritiken mot mediekritiken, den är näst intill obefintlig. Om vi bara hade tid (vår största brist är tid) så skulle vi låta fler komma till tals och göra mycket mer genomarbetade och längre jobb. Men eftersom vår näst största brist är plats så har vi ändå aldrig utrymme att berätta allt vi vill. bryt
Ett säkert sätt för en journalist att göra karriär är att angripa sina kolleger. Döma ut dem som värdelösa för att de har fel ålder/ kön/klass – eller någon annan egenskap som inte går att åtgärda. Såna medel kan inte jurister eller systemvetare ta till när de vill komma upp sig. Risken är förstås att den angripande journalisten blir hyllad, ”ihjälkramad av medieetablissemanget”. Ett öde värre än döden, har jag fel eller har jag fel?
Journalistik är inte ett yrke, det är ett symtom; självupptagen, omnipotenta drag och bristande förmåga att sätta sig in i andra människors situation. Ni känner igen er, eller hur? Jag menar, vem har inte haft sådana arbetskamrater eller chefer, det underbara med journalistik är ju att den handlar om andra.
Det här är inte ett yrke som attraherar tjusiga människor, skriver Hunter Thompson. Han måste ha sett Göran Greider i TVs morgonsoffa. Undrar om han såg Britta Lejon som satt bredvid. Skillnaden mellan dem kanske säger något om män och kvinnor i offentligheten, eller om journalister och ministrar eller jagvetintevad.
bryt
Kåren är vänskapskorrumperad så det skriker om det. Alla journalister känner varann och håller varann om ryggen, som i fallet med Jesús Alcalá. Samtidigt hänger de ut varann, utan minsta hänsyn, som i fallet med Jesús Alcalá.
Ni la märke till att jag skrev ”de” och inte ”vi”. Det beror på att jag inte umgås med journalister. Det ger hög status att säga så. Visar att man är obefläckad. Fri från samröre och därför fri från skuld. Varje gång Ryszard Kapucinski ringer och tjatar om att han och jag ska ta en lunch så svarar jag ”sorry, wrong number”. Fast det kanske inte är så smart. Att umgås med utländska reportrar är ju fint. Svenska journalister, däremot ska helst träffa brunnsborrare och barnmorskor. Riktiga människor ute i verkligheten, alltså. Inga stockholmsjävlar, i alla fall inte om dom bor på Södermalm. Bara någon ynka procent i arvsmassan skiljer människan från gorillan. Men gapet mellan journalister och vanligt folk det är jättemycket större, minst 20-30 procent. bryt
Journalister är både köpta, sålda och pantade. Och så är de vänster medan ägarna är borgerliga. Det är därför medierna ger en så snedvriden bild av allting och den här tidningen är inte en bit bättre. Tyvärr kan jag inte säga som det är, för journalister tiger ju om sanningen, och förresten vet vi inte ens var den finns. Vi letar på fel ställe! Sanningen finns ute i Verkligheten, ni undrar var det är nånstans. Verkligheten siktades senast i farvatten utanför Jären och Lista, strax norr Hallunda, men sen har det ju blåst en del så nu kan den ha flyttat sig.
