Journalistik är inte propaganda
För några veckor sedan träffade jag Mimi, som äger en radiostation i Etiopiens huvudstad Addis Abeba.
Hon startade radiokanalen för några år sedan, när hon och hennes man återvände från flera års vistelse i USA, där hon bland annat arbetat för Voice of America.
Mimi berättade om läget för journalister i Etiopien och sade bland annat att det finns en rad personer som kallar sig journalister, men egentligen är politiker. Det är dessa – uppviglare och revolutionärer – som nu döms enligt landets nya anti-terrorlagar, menade Mimi.
– Alla länder har rätt att försvara sig, och skulle det innebära att vi kränker några rättigheter, då får det vara så!
Jag har hört den sortens resonemang flera gånger på sista tiden. I Elfensbenskusten träffade jag nyligen en chefredaktör som åtalats för att han korrekt skrivit att den nye presidenten i landet köpt 40 Mercedesbilar till presidentstaben.
– Det var inte därför han arresterades, sade en anhängare till presidenten när jag träffade honom dagen efter. Han arresterades för att han stöttar den avsatte president Gbagbo och vill återinsätta honom genom ett folkligt uppror.
På ett plan går det att förstå om ett samhällssystem försvarar sig mot journalister och propagandister som kräver våldsamma lösningar på samhällskonflikter. Det skulle nog även svenska myndigheter göra.
Men var går egentligen gränsen?
Det som händer nu är att ett antal mer eller mindre despotiska regimer påstår att journalister egentligen är propagandister, och tar det som intäkt för att de kan fängslas eller i alla fall behandlas som något annat än det fria ordets försvarare. Med den måttstocken skulle svenska skribenter som Göran Greider, Johan Hakelius och Hanne Kjöller knappast godkännas. De är politiskt tydliga och ofta provocerande. I Etiopien hade de anklagats för att inte vara ”riktiga” journalister.
Jag tror att det finns skäl att vara uppmärksam på den här trenden även i en svensk kontext. I debatten kring fallet med Johan Persson och Martin Schibbye förekom det liknande angrepp (paradoxalt nog bland annat från Johan Hakelius) där Schibbyes tidigare medlemskap i ett kommunistiskt parti togs som intäkt för att han inte var i Etiopien med helt rent mjöl i påsen.
När jag i höstas skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet och försvarade Perssons och Schibbyes beslut att gå in i Ogadenprovinsen fylldes kommentatorsfältet med anklagelser om att de egentligen bara var dumma äventyrare, bråkmakare och vänstergökar som inte borde försvaras med högtravande ord om pressfrihet.
De anklagelserna faller på sin egen orimlighet. Det inser alla som läst något av de bådas artiklar och bilder. Om det är något som utmärkt dessa är det integritet och oberoende och journalistisk nyfikenhet.
Men min poäng är att artikel 19 i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna inte bara, eller ens i huvudsak, handlar om oberoende journalistik. Den handlar om rätten att säga sin mening. Yttrandefrihet. Med den folkrättsliga paragrafen i ryggen har både Gbagbotrogna chefredaktörer i Elfenbenskusten, oppositionella skribenter i Etiopien och Johan Hakelius rätt att skriva, tycka och tänka vad de vill.
Och rätten att rapportera från Ogaden tillfaller inte bara två svenska journalister, utan varje medborgare som vill påtala övergrepp eller bara sådär allmänt säga sin mening om tillvaron.
Detta hindrar inte att det är viktigt för journalistiken att dra en gräns mellan det opinionsbildande materialet och det arbete som görs opartiskt och oberoende. Det som inte drivs av viljan att förmedla en åsikt. Som den här krönikan.
Kanske vore det en intressant debatt även i en svensk kontext; vad är egentligen skillnaden mellan pressfrihet och yttrandefrihet? Och på vilket sätt är den skillnaden i så fall relevant?
