Journalistik är inte vetenskap
Jag tänker ofta på Nils Schwartz, Expressens mångåriga litteratur- och teaterkritiker som dog 72 år gammal i maj.
Jag intervjuade Nisse, som han allmänt kallades i Expressens korridorer, när han fick Gerard Bonniers stipendium för kulturjournalistik försommaren 2007.
Nisse sa många kloka och dråpliga saker i det samtalet men en formulering om journalistik har dröjt sig kvar i mig.
Jag tänker ofta på den som ett grundläggande yrkesråd.
Nisse Schwartz sa:
– Om man som teaterkritiker ser en väldigt genomtänkt men urtråkig uppsättning behöver man inte kommunicera med hjärnan för att tala om vad man har sett. Då är det snarast arslet som ska reagera eftersom man har en sådan träsmak. Man kan inte ljuga bort sin egen förnimmelse.
Det är lätt att glömma bort vad journalistik är, i synnerhet när man ägnar sig åt fördjupande och långa reportage som löper över stora tidsrymder.
Det är lätt att glömma bort det Nils Schwartz kallar ”sin egen förnimmelse” – känslan i ögonblicket. Det är lätt att glömma bort träsmaken under den genomtänkta teaterpjäsen.
Kanske borde man som reportageskribent oftare anamma kulturkritikerns arbetsmetod.
En teaterkritiker, eller en restaurangkritiker, är utelämnad åt ögonblickets förnimmelse.
Det är replikerna på scen just den kvällen som teaterkritikern är satt att recensera. En teaterkritiker återkommer inte till teaterchefen för att undersöka om replikerna är korrekt återgivna; det är scenen där och då som bedöms.
En restaurangkritiker är satt att recensera maten på tallriken där och då. Om ankan just den kvällen är dålig – trist men sådana är villkoren. Orättvist? Kanske. Men journalistik är inte vetenskap, journalistik utspelar sig i ögonblicket, journalistens uppgift är att ta med sin ögonblicket tillbaka till läsaren. Låta läsaren förnimma träsmaken under den genomtänka teaterpjäsen.
Jag tänker ofta på Nisse Schwartz utsaga mot bakgrund av den allt mer utbredda praxisen i journalistiken att låta makthavare ta del av citat innan dessa går i tryck. I princip alla jag intervjuar ber i dag om att få läsa sina repliker – stöter man på någon som inte ber om det blir man förvånad.
Metoden har många fördelar – missförstånd och faktafel begränsas. Men praxisen förändrar också i grunden synen på vad journalistik är – journalistik slutar vara ögonblickets konst. Intervjun, scenen, mötet – själva råmaterialet – förlorar i betydelse, verkligheten reduceras till något som kan formas och skrivas om i efterhand.
New York Times meddelade 2012 att reportrar skulle tacka nej till intervjuer där citatgranskning ställdes som villkor. Möjligen skulle svenska medier överväga en liknande policy och i stället bli mer noggranna i ögonblicket, spela in, fråga om. Påminna sig om att journalistik utspelas i nuet.
