Journalistik betalas inte av läsarna
Äntligen! ropade Stefan Melesko i Studio Ett i P1 i veckan. Melesko är professor i tidningsekonomi i Jönköping. Risken finns att professorn får se sig om efter nytt jobb. Snart är hans ämne litet som en tesked; tidningsekonomi är inom kort en utdöd art.
Men nu är han munter därför att Sydsvenskan bestämt sig för att ta betalt för journalistik på nätet.
Rent principiellt skulle jag också vilja jubla och önska Sydsvenskan lycka till. Det är klart att man borde kunna ta betalt för bra journalistik. Eller? Långsamt har jag gripits av tvivel, för frågan är fel ställd. Den borde inte bara handla om vem som är beredd att betala på nätet. Den borde handla om vem som är beredd att finansiera god journalistik – på nätet och andra ställen. Det är någonting annat.
Stefan Meleskos ämne är ju fascinerande, massmediernas ekonomiska förutsättningar har verkligen förändrats radikalt. Tanken att konsumenterna ska ”betala” för journalistiken är ny. Tidigare var det annonsörerna som ”betalade”. Prenumeranterna stod för ungefär en tredjedel av kostnaderna, mot annonsörernas två tredjedelar. Proportionerna börjar nu närma sig 50/50. Tanken att rädda stora dagstidningar via kraftigt höjda prenumerationsavgifter, samtidigt som journalistiken blir sämre, låter som en svår ekvation.
Tidningarna var kanske blåögda som lade ut sitt innehåll på webben. Man hoppades att annonsörerna skulle följa med. Det gjorde de, men de snuvade redaktionerna, och gick framförallt till sökmotorerna.
Äldre tiders tidningsföretag tjänade ofta pengar på annat än journalistik och annonser. De var annonsmäklare, resebyrå och event-makare på orten. Men pengarna man tjänade plöjdes ner i journalistik. För det var den man brann för, med eller utan stark ideologisk ballast.
Det finns fortfarande tidningsägare som är beredda att sponsra innehåll, som Ax:son-Johnson-stiftelsen som ger ut Axess magasin, och TV-kanal. Men de är en försvinnande liten minoritet.
Schibsted är ett dystert exempel. Förr tjänade de pengar på tidningarnas eftertextannonser. I dag lägger folk sina småannonser på Blocket, som ägs av Schibsted. Miljonerna strömmar in, men går inte tillbaka till tidningarna, eftersom det är vattentäta skott mellan Blocket och pressen i koncernen.
Kanske ligger räddningen i att ta betalt för journalistiken på nätet? Jag tvivlar. Vi högkonsumenter av nyheter och journalistik har vant oss vid att surfa runt som bin och sniffa pollen från många blommor. Troget betalar vi nog en prenumeration eller tre, men inte trettio. Eftersom vi journalister måste vara de ivrigaste surfarna – vi snyltar och återanvänder allt vad kollegorna skriver – så kommer stängda portar på webben att slå tillbaka mot journalistiken.
Information vill vara fri, men behöver finansieras. Kvalificerad journalistik kommer alltid att vara dyr i framställningen, men den vill vara billig i konsumentledet. Det är den paradoxen som ska lösas.
Sveriges första moderna tidningskung var Lars Johan Hierta. Hans Aftonbladet var en framgång, men tidningen skulle föda Hierta och hans familj, älskarinnan och hennes barn och de anställda och alla frilansarna. Helst skulle det bli en hacka över till välgörenhet också.
Hierta var det fria ordets förkämpe, men förstod att det fria ordet behövde finansiering. Liljeholmens stearinfabrik blev hans guldgås.
De materiella stearinljusen fick bekosta det inre, liberala ljuset i Aftonbladet. Det var genialt, eftersom folk gärna läste Hiertas tidning och Hiertas romaner i skenet av Hiertas ljus!
Det är inte betaltjänster på nätet som räddar journalistiken. Frågan lyder i stället: Var finns framtidens stearinljus?
