Journalistik och bondfångeri

Det enda man säkert kan säga om börsvärdet på aktier är att det är osäkert. Om inte förr borde den nyss spräckta börsbubblan med alla dess spruckna drömmar ha lärt oss det. Den borde också ha lärt oss att börsbubblor byggs upp av alltför många människors alltför orealistiska förväntningar på snabba värdestegringar i aktier eller aktiefonder.

En del av dessa förväntningar är den ofrånkomliga produkten av ett system där allt fler människor ”sparar” i aktier och där en växande del av våra framtida pensioner är placerade på världens börser och där allt fler och allt mäktigare institutionella ägare har ett större intresse av att säkra en snabb och säker värdestegring på ”aktiespararnas” kapital än att driva de företag de tillfälligtvis råkar äga. Förväntningar om snabba värdestegringar på aktier lockar till sig ”aktiesparare”, som driver upp priset på aktier och bekräftar förväntningarna om snabba värdestegringar, som lockar till sig fler ”aktiesparare”. (Jag sätter spara inom citationstecken i de här sammanhangen eftersom man inte sparar i aktier. Sparar gör man på ett säkert ställe. I aktier investerar man och tar en risk.)

Förr eller senare spricker det naturligtvis, som i alla pyramidspel, och det är alltid de senast tillkomna och sämst informerade spelarna som sitter kvar med Svarte Petter.

Mot den inbyggda bubbeleffekten i ett system där börsvärdet på aktier alltmer bestäms av rykten, spekulationer och kortsiktiga förväntningar och allt mindre av mätbara och analyserbara värden finns inte så mycket att göra, annat än att försöka hålla sig undan eller att hålla sig tidigt framme och vara väl informerad.

Mot den tillkommande bubbeleffekten av det bondfångeri som går under namnet journalistik och som går ut på att med jämna mellanrum tala om för läsarna vilka aktier som kommer att stiga mest i värde, borde däremot något göras – eller åtminstone sägas.

bryt

Den 20 april hade exempelvis Expressen på sin löpsedel: ”Häng med i nya Ericsson-racet: BÄSTA AKTIEKÖPEN JUST NU. Experternas nya börstips.”

Några dagar senare kom Ericsson med en positiv kvartalsrapport men aktien sjönk på börsen. De som sålde sina Ericsson-aktier innan Expressen proklamerade ”Ericsson-racet” vann. De som följde Expressens löpsedelsråd förlorade.

De som följde Expressens löpsedelsråd, och kanske till och med hade läst texten inne i tidningen, och kanske inte hade brytt sig om den lilla varningstexten som manade läsarna att bara köpa aktier för pengar man hade råd att förlora, insåg förmodligen heller inte att den som köper en aktie som rekommenderas på landets alla löpsedlar med stor sannolikhet köper den för sent och för dyrt.

I synnerhet en aktie som enligt alla gängse värderingar och beräkningar var och är kraftigt övervärderad och därmed extremt känslig för rykten och spekulationer och därmed extremt riskabel att satsa på.

Det är ett stort ansvar en tidning tar på sig när den bara några månader efter en börsnedgång som raderat ut över en fjärdedel av de svenska hushållens förmögenheter, skapar förväntningar om nya snabba klipp på börsen.

När den med fetstil snickrar ihop rubriker som ”Gör klippet på raketaktierna” och ”Aktieklippen som räddar semestern”, men med ytterst små bokstäver upplyser om att det också kan gå illa för aktierna och åt helvete med semestern.

När den underblåser nya börsbubblor istället för att motverka dem.

Genvägen till snabba pengar och rikedom är en tidlös och ofrånkomlig mänsklig lockelse. Under några år levde vi i illusionen att det nu fanns en sådan genväg för alla. Som om börsvärdena för alltid skulle skjuta i höjden och avkastningen för alltid vara tvåsiffrig.

Så är det inte och så kan det aldrig bli, annat än i framkanten på ännu en snart sprickande börsbubbla.

Och på löpsedlarna till tidningar som från tid till annan bedriver bondfångeri istället för journalistik.