Journalistik som krigföring
Kort efter den 11 september skildrade en av mina kolumnistkolleger i Aftonbladet sin fiende med följande kraftfulla metaforer: ”En djävla medeltida skäggapa med dasspapper runt huvudet”.Det är mycket på en gång.
Kort efter den 11 september skildrade en av mina kolumnistkolleger i Aftonbladet sin fiende med följande kraftfulla metaforer: ”En djävla medeltida skäggapa med dasspapper runt huvudet”.
Det är mycket på en gång. Fienden är ett djur, dessutom ”medeltida” och hans religion är bokstavligen talat skit. Korstågsandan i ett nötskal. Formuleringen väckte dock inte uppståndelse och skribenten har faktiskt kvar sitt jobb.
Han är nämligen typisk. Ty den stämning av det heliga kriget som snart svepte genom de amerikanska medierna förflyttades mycket snabbt över till oss.
bryt
Konsekvenserna blev flera. För det första kom svenska läsare att få hela krigsrapporteringen från amerikanska medier rakt in i svenska medier via de snabböversättare som vanligtvis tituleras USA-korrespondenter. Snart uppstod en tyst överenskommelse i hela mediesystemet om att nu gällde helt nya regler. Nu behövde källor och sakuppgifter inte längre kollas. Om de djävla medeltida skäggapornas värld kunde vad som helst sägas; en ung reporter på Aftonbladet som häromdagen satte sin byline under nyheten att Usama bin Laden var död har tidigare lika oförskräckt meddelat att mjältbrandsbakterierna som spreds i USA hade en namngiven irakisk läkare, kallad ”Doktor Död”, som upphov. Varken hon eller Saddam Hussein lär ju kunna dementera.
För det andra fick de mest besinningslösa ”experter” fritt spelrum i medierna och det på ett sätt som saknar motstycke. Vilket som helst rykte kunde experterna omedelbart bekräfta. En av dem, av flera medier utnämnd till ”världens ledande terroristexpert” har förmedlat en så lång ström av bisarra påståenden att de journalister som återgett honom inte ett ögonblick kan ha trott på vad de skrev. Ändå skrev de. Och det är något nytt i vårt samtida Sverige, journalistik som krigsföring.
I krigsföringen har en lång rad kolleger, särskilt inom åsiktsskrivandet i kolumner och ledarspalter, dessutom utvecklat en något yrvaken men dock kolossal sakkunskap vad gäller teologi, religionshistoria, etnologi och rättshistoria.
bryt
Dessa nya specialiteter kom väl till pass i den enorma publiciteten kring den kurdiska flickan Fadimes död. Som var och en inser hade denna familjetragedi inte orsakat tiondelen så stort spaltutrymme före den 11 september. Men nu passade storyn perfekt i den pågående krigföringen. Fadimes familj var ju kurdisk, det vill säga nästan arabisk och i vart fall muslimsk.
Vita medlemmar av den svenska statskyrkan mördar familjemedlemmar i en betydligt större omfattning än kurdiska immigranter, men det vore synd att säga att den kunskapen förmedlats till svenska läsare under senaste månaden. När en svensk man mördar sina barn använder vi dessutom, om vi alls skriver om saken, en mycket förskönande omskrivning: utvidgat självmord (som vanligtvis motiveras med familjehedern).
Mer eller mindre förment feministiska kolumnister har således haft särskilt bråda tider och mycket att säga. Och på grund av det rådande krigsklimatet löper de liten risk att bli emotsagda.
Ingen höjer ens på ögonbrynen om Expressens Britta Svensson kräver att vi måste börja ”tala klarspråk om vad det handlar om”, nämligen ”män från dessa länder” varför vi måste ”sluta gulla med män som försöker gömma undan problemet” och genast bygga segregerade kvinnohus ”för utsatta invandrartjejer”.
Aftonbladets motsvarighet Åsa Mattsson gick och blev historieexpert. I en lika förvirrad som hatisk artikel anförde hon att så här gick det till på ”medeltiden” och vi kunde njuta av hur någon ”skamfull sköka piskades genom stan med två kvarnstenar hängande runt halsen” vilket vi skulle uppskatta eftersom det var ”manligt liksom”. Åsa Mattsson hade också för sig att män av bättre familj riskfritt kunde ”nacka fruntimmer”.
bryt
Birger Jarl skulle ha blivit förvånad av Åsa Mattssons stolligheter. Kvarnstenar var dyra saker – och tunga – dem slängde man inte efter skökor, som dessutom inte fanns på hans tid, och det där med piskning är en idé från 1600-talet. Men vilken idioti som helst är möjlig i samtida svensk tidningstext, bara skribenten står rätt i själva krigsfrågan. Enligt logiken antingen-är-ni-med-oss-eller-emot-oss skulle normalt ingen komma på tanken att invända ens mot sådant som Svensson och Mattsson skrev. Detta är ett kristecken. Flaggviftarmentaliteten gör inte bara journalistiken sämre och osannare. Den gör Sverige sämre.
Och för övrigt finns bara en liten sak att tillägga. Så fort ni ser en ledarskribent eller kolumnist använda ordet ”medeltida” kan ni sluta läsa. Det ordet är ett säkert tecken på att skribenten inte vet vad hon eller han talar om.
