Journalistiken är demokratins kanariefågel
Ibland känns det som att vi är vilse. Journalisterna står ute på ett kalhygge där det ser likadant ut oavsett vilket håll vi vänder oss åt. Ödeläggelse. Förstörelse. Djupa spår i marken efter larvfötterna som ömsom fläkt upp och ömsom krossat underlaget. Några få träd är lämnade som eftergift åt naturens behov.
Det började som en frodig skog. Den kanske var lite väl tätbevuxet på sina håll. Snår, sly och träd som konkurrerade onödigt mycket om utrymme. Som tog död på varandra eller i vart fall hindrade varandra från att växa. Men gallringen har på något sätt pågått alldeles för länge. Nödvändig röjning och logiska förändringar har slagit över till skövling.
Nu försöker vi bromsa. Men kan vi vända? Tidningar har lagts ner för gott. Redaktion efter redaktion har ålagts besparingskrav år efter år. Färre journalister som ska göra mer. Snabbhet som riskerar leda till fler fel, som i sig försvagar synen på oss och vårt existensberättigande. Det här är ingen nyhet för någon, å andra sidan är inte det här en nyhetsartikel. Räkna inte med några avslöjanden från mig den här gången.
Jag tycker att det är viktigt att aldrig sluta prata om journalistikens roll i samhället. Men jag kan också förstå att människor inte orkar med oss hela tiden. Å ena sidan är det mitt jobb att berätta, granska och avslöja för läsarna vad det är som sker. Å andra sidan är jag en privatperson som ibland också vill strunta i att läsa om allt som pågår hela tiden. Stoppa huvudet i sanden och låtsas som att allt är bra.
Nyhetsflödet är enormt stort. Större än någonsin, trots att vi som skriver är färre. Det tystnar aldrig på riktigt. Inte ens ute på en skogspromenad med hunden. Vi journalister konkurrerar med fria tyckare och bloggare. Med propaganda, konspirationer och enkla förklaringar. Men det tycks som att vår trovärdighet är på samma nivå som deras. Det är helt obegripligt i mina ögon.
Vår roll i det demokratiska systemet kan liknas vid kanariefågelns. När makten hotar och begränsar journalistiken är det fara å färde. Det är en larmsignal lika stark som när kanariefågeln svimmade i kolgruvan för att syrenivån sjönk. En populär jämförelse.
En annan sådan är den med plankton. Lokaljournalistik ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det är vår närvaro ute i glesbygd, små kommuner och nationellt bortglömda områden som är grundbulten i det mediala ekosystemet. Likt växtplankton förser de mindre redaktionerna de lite större med överblick. I slutet på näringskedjan finns valhajarna i form av de nationella redaktionerna. Precis som sig bör skannar de av läget och hittar fina bitar att gå vidare på, fördjupa och utveckla. Ett ekosystems framgång hänger på att balansen upprätthålls.
Tillbaka till det där kalhygget. Gallring gör att rötterna på de kvarvarande träden försvagas. Sårbarheten ökar. Men naturen kommer alltid igen, på något sätt. De enstaka kvarvarande träden kan fröa av sig och ge grund till nya små skott. Det går sätta plant för att snabba på processen. Det är naturens gång, en miljardindustris affärsidé och det fungerar.
Frågan är hur våra redaktioner också ska kunna återhämta sig. Att inte alla faller. Det kommer behöva ske på ett annat sätt än tidigare. Vi måste fortsätta konkurrera men också visa omtanke om varandra. Vi behöver fortsätta motivera vårt existensberättigande, oavsett hur tjatigt det kan tyckas. Någonstans behöver vi sätta oss ner och prata om creddning, om hur vi hanterar när en redaktions låsta material rewritas på någon annans öppna sajt. Kostsamma gräv som rinner ut gratis någon annanstans.
Ytterst få gynnas av att någon mer redaktion dör ut. Ensam är inte stark. Ensam kan inte stå emot konspirationsteorier om hur journalistik fungerar. Alla behöver få stå i lä ibland.
