Journalistiken i dokusåpekriget

Det var när jag såg och hörde CNNs Walter Rodgers skämta om gapande beduiner och jubla över TV-teknikens fenomenala framsteg från en framrusande pansarkolonn i den irakiska öknen som jag förstod att dokusåpan var död. Eller i varje fall att den måste spränga ännu en moralisk gräns eller två för att konkurrera med Walter Rodgers.

Exempelvis att leta rätt på ett väpnat krig någonstans i världen, eller i nödfall regissera ett, ”bädda in” utvalda frivilliga på båda sidor, förse dem med teknik för bildperfekt direktsändning, lägga in sedvanliga tävlings- och utslagningsmoment (med kalkylerad risk för nedskjutning), för att i ett sista krigsråd sålla fram mångmiljonvinnaren.

Jag läser i ett pressmeddelande från NBC News att dess reportrar i rapporteringen från Irakkriget för första gången använder sig av en specialutvecklad teknik som medger direktsändning med god bildkvalitet i nittio kilometers hastighet, vilket ”gjort det möjligt för oss att göra något som aldrig gjorts förut”.

Annons

Det är inte bara krigsreportrar som hädanefter kommer att kunna göra saker som aldrig gjorts förut.

bryt

Jag tror självfallet inte att Pentagon hade räknat med nerskjutna journalister i direktsändning. Inte ens heller, som det verkar, med nerskjutna amerikanska soldater. Jag tror att man hade räknat med direktsändning av jublande folkmassor längs befriarnas väg mot Bagdad. Jag tror att man hade räknat med att invasionstruppernas militära överlägsenhet och regimens påstådda bräcklighet skulle bädda för en propagandistisk promenadseger. Jag tror inte man hade låtit ”bädda in” journalister i stridande förband om man på allvar hade befarat att de med sin rapportering skulle försvaga opinionen för kriget och förstärka opinionen emot. Jag tror att man lät göra det därför att man var övertygad om att effekten skulle bli den motsatta.

President Lyndon Johnson myntade en gång uttrycket om opålitliga vänner och oberäkneliga fiender att det var bättre att ha dem inne i tältet så att de kunde pissa ut än att ha dem utanför så att de kunde pissa in.

Inför kriget mot Irak har journalisterna resolut låtit sig bäddas in i tältet, men den fråga som den ständiga direktsändningens teknik och praktik snarast har väckt är inte om journalisterna pissar ut eller in utan om de tillåts pissa över huvudtaget. Eller utan omskrivningar: går det att förena kravet på hyfsad krigsjournalistik med kravet på ständig direktsändning?

Jag tror inte det. Inte om man av krigsjournalistiken kräver något annat och något mer än av en dokusåpa i krigsmiljö.

bryt

Jag inser att jag härmed inbjuder till frågor av typ: ska vi säga nej till direktsändningar från stridande förband? Ska vi låta bli att visa det som sker i ett krig bara för att vi kan göra det i direktsändning?

Nej, det finns naturligtvis ingen anledning att säga nej till direktsända krigsbilder och ögonvittnesrapporter. Ju fler bilder vi kan få av ett krig desto bättre blir våra förutsättningar att göra oss en bild av det. Inte heller ser jag något problem med att bilderna kommer från ”inbäddade” journalister. De flesta av dem är erfarna nog att hantera inbäddningens förutsättningar och begränsningar.

Vad jag däremot tror att journalistiken måste säga nej till är användningen av direktsända bild- och ljudrapporter som inslag i en fortlöpande krigsdokusåpa där tittarna ska lockas av möjligheten att i realtid följa vad som händer ett antal identifierbara journalister och soldater i ett verkligt krig (där ju allt kan förväntas kunna hända). Dels riskerar det att skapa en falsk närhet till krig som kan verka avtrubbande på verklighetsuppfattningen. Dels riskerar det att tränga ut det slags krigsjournalistik som förutsätter att sändningslampan förblir släckt och sökarljuset påslaget.

Med all respekt för de journalister som nu gör sitt bästa för att i ständiga direktsändningar berätta vad som händer dem timme för timme, är jag övertygad om att dokusåpans dramaturgi står i konflikt med journalistikens. Oavsett om journalisterna står innanför tältet eller utanför.