Journalistiken vid vägs ände?
I takt med att tidningsdöden drar som en farsot över USA och den historiska affärsmodellen för publicistiska medier rasar samman och redaktionella organisationer och traditioner slaktas på löpande band, kan det vara dags att ställa frågan om vart journalistiken är på väg.
Ja, just journalistiken. Inte dagstidningarna eller kvällstidningarna eller papperstidningen, utan själva den yrkesutövning som en gång i tiden utgjorde dessa mediers kärnverksamhet, ja som gav dem deras existensberättigande.
För vad som än må sägas om "gammelmediernas" tillkortakommanden och nätets frihet och digitaliseringens möjligheter, så finns tills vidare ingen fungerande "digital" affärsmodell för upprätthållandet av det som vi hittills menat med journalistik, det vill säga den kombination av professionellt ansvar, publicistiskt oberoende och finansiella resurser som legitimerat journalistikens ställning i samhället.
När Seattle Post-Intelligencer i mars i år dog som papperstidning och återuppstod som nättidning, återuppstod bara tjugo journalister av hundrasextiofem.
Vad som därmed inte återuppstod var den redaktionella och finansiella förmågan att bedriva självständig journalistik. Liksom så många andra nättidningar utan förmåga att ta betalt av sina läsare kommer seatt-lepi.com att tvingas snylta på resterna av den gamla affärsmodellens utbud och i övrigt leva på material som varken kostar tid eller pengar att producera, det vill säga material som alltför ofta produceras för andra pengar och i andra syften än journalistikens.
"Vad händer när den siste tidningsreportern får sin sista månadslön och går över till PR-industrin?", frågar sig John Nichols och Robert McChesney i en artikel i tidskriften The Nation (6april 2009), och även om frågan är spetsigt formulerad är den allvarligt menad eftersom författarnas övertygelse är att en nättidning som inte förmår ta betalt av sina läsare inte heller förmår betala sina journalister – i varje fall inte för att göra det slags journalistik som kräver tid, tålamod och finansiellt oberoende och som därmed kostar pengar.
På frågan vart journalistiken är på väg är artikelförfattarnas svar att journalistiken står vid vägs ände.
Påståendet kan tyckas drastiskt eftersom inga stora svenska dagstidningar ännu lagts ner och den fortgående neddragningen av redaktionella resurser ännu kan framställas som framsynta satsningar, och den ökade gratispubliceringen på nätet ännu kan påstås innebära en ny framtid för journalistiken.
Men vem låter sig i längden luras av detta? Den publicistiska affärsmodell som har havererat i USA är på väg att haverera också här och konsekvenserna för den journalistiska kvaliteten i de dagstidningar jag läser är uppenbara; allt färre journalister måste producera alltmer material på allt kortare tid på allt mindre utrymme till allt lägre kostnader för att fylla nya medier som inte genererar tillräckligt med intäkter för att betala vad journalistik kostar och som därför måste fyllas med annat.
"Riktningen är redan utstakad: från kvalitet till boulevard", som SvD-veteranen Richard Swartz koncist uttrycker saken i en skarp vidräkning med bland annat sin egen tidning (SvD 12.5), vars ledning i ett föregående inlägg (SvD 20.4) hävdat att tidningens utrikesbevakning i själva verket blivit bättre av att kostsamma korrespondenter ersatts med billigare stringers och frilansar.
Till saken hör att såväl Richard Swartz som SvD-korrespondenten i Bryssel, Rolf Gustavsson, sägs stå på tidningsledningens lista över kostnadsposter som nu ska ses över och att korrespondentkontoret i Bryssel därvid riskerar att läggas ner.
Den avgörande frågan är förstås varför någon bör bry sig om vad som händer med journalistiken.
Det avgörande svaret, för min del, är att det inte bara handlar om journalistikens framtid utan också om framtiden för den kritiska offentlighet som ett demokratiskt samhälle kräver för att fungera.
Den saken kan inte överlåtas på affärsmodeller som är i full färd med att förvandla journalistiken från kärnverksamhet till kostnadspost.
