Journalistikens glömda fråga
Krisen i Haiti är på väg att lämna västvärldens löpsedlar. Några dagar till sedan slocknar ljuset.
Bevakningen har varit bra, stundtals lysande, från denna fasansfulla katastrof. Artiklar, kommentarer, rubriker har fått oss att lyssna och tänka. Några gånger har journalisternas egen frustration, ångest och förtvivlan lyst igenom på ett sätt som man sällan ser, delvis för att den journalistiska självbilden säger att man ska hålla distansen.
Men vad händer nu? Sett till folkmängd och den begränsade geografiska ytan är detta en av värsta katastroferna i modern tid. Experterna är eniga om att återuppbyggnaden kommer ta åratal, kanske decennier.
Kommer vi att få se något av detta? Någon uppföljning? Kommer någon av de stora medieföretagen placera en korre i Port-au-Prince för att ge mediekonsumenterna en sammanhängande bild av livet efter den stora katastrofen? För att vi verkligen ska förstå, inte bara förfäras.
Tror inte det va?
För några år sedan (2001) vann Randi Mossige-Norheim stora journalistpriset för sin reportageserie Vad hände sen?, som sändes i radions P1. Hon reste tillbaks till platser och människor som fladdrat förbi i nyhetsflödet under året före. Det blev en av de mest intressanta och gripande reportageserier jag hört i radion. Eller som juryn skrev: Hon fick lyssnaren att se den stora berättelsen i den lilla historien.
Det finns många platser på den här planeten som skulle kvala in till en sådan reportageserie. Burma efter saffransrevolutionen 2007. Ache efter tsunamikatastrofen. Jordbävningen i Sichuan i Kina 2008, där myndigheterna dessutom ströp informationsflödet efter några månader. Tibet efter protesterna samma år.
Vad hände sen? Tänk om de stora massmedierna kunde ställa sig den frågan lite oftare.
Jesper Bengtsson
