Journalistikens instinkt att säga nej
Det har varit journalistiskt tacksammare att granska argumenten för ett ja till euron än argumenten för ett nej eftersom det är journalistiskt tacksammare att ställa dem till svars som vill ha en till synes stor förändring, än dem som till synes inte vill ha någon förändring alls.
Det är ingen hemlighet att jag tycker att Sverige bör säga ja till euron. Det är heller ingen hemlighet att vi redan sagt ja till euron. Det gjorde vi redan 1994 när vi sa ja till Maastricht. Att vi nu folkomröstar om något vi redan sagt ja till genom att bryta ut frågan om euron ur EU-medlemskapet förändrar inte saken.
Däremot har det förändrat hur saken har framställts för svenskarna. För svenskarna har euron framställts som ett nytt projekt som inte har med EU-medlemskapet att göra, och euron en främmande valuta vilkensomhelst, och den stabilitetspakt som är dess grundval och som vi själva är bundna av, till ett utländskt påfund som vi med fördel kan kommentera från åskådarplats.
Till en del är detta följden av att den politiska eliten i Sverige inte vågade tala klarspråk om EU-medlemskapets politiska innebörd och förpliktelser när vi folkomröstade om det, utan huvudsakligen sålde det som en helsvensk försäkringspremie för lägre arbetslöshet och högre välstånd, och därför inte har vågat göra det nu heller.
bryt
Men till en del är det också resultatet av den nationella journalistikens oförmåga att gestalta och levandegöra skeenden och beslut som överskrider det nationella spridningsområdet. Skeenden som inte så lätt låter sig fogas in i invanda mallar av vinnare och förlorare, ansvariga och drabbade, mäktiga och svaga, kapitalister och arbetare, arbetsgivare och löntagare, rika stockholmare och fattiga glesbygdsbor, vänster och höger. Skeenden där journalistiken måste övervinna sin instinkt att göra en invand historia av en ovan. I det konkreta fallet, instinkten att göra jasidan i euroomröstningen till en inhemsk maktelit som måste nagelfaras och nejsidan till en folklig gräsrotsrörelse som måste lyftas fram.
Jag inser att det är lätt hänt. Det är journalistiskt tacksammare att lyfta fram det nationellt jordnära på bekostnad av det övernationellt avlägsna. Det är journalistiskt tacksammare att ge röst åt rädslan för det främmande än åt samhörigheten med det. Det är journalistiskt tacksammare att lyfta fram dem som kräver att få bestämma själva än dem som säger att vi måste bestämma med andra.
bryt
Det har kort sagt varit journalistiskt tacksammare att granska argumenten för ett ja till euron än argumenten för ett nej eftersom det är journalistiskt tacksammare att ställa dem till svars som vill ha en till synes stor förändring, än dem som till synes inte vill ha någon förändring alls. Den förmodligen långt större förändring som nejsidan förespråkar, nämligen en förändring av Sveriges förhållande till och ställning inom EU, har följaktligen gått relativt ogranskad förbi i journalistiken. Liksom den envetet upprepade försäkringen från nejsidan, också från envetna EU-motståndare, att det inte finns något samband mellan euron och EU-medlemskapet. Vi kan lugnt säga nej till det ena utan att det påverkar det andra.
Det är inte helt lätt att syna ett sådant påstående i sömmarna eftersom de övernationella konsekvenserna av ett svenskt nej inte är lika lätt synliga som de nationella konsekvenserna av ett ja.
bryt
Bakom jasidan står onekligen ett väl synligt etablissemang, påtagligt oförmöget att omvandla sig till gräsrotsrörelse. Men bakom nejsidan står inte nödvändigtvis en gräsrotsrörelse. Bara en för journalistiken svåremotståndlig kombination av antietablissemangsretorik och nationalekonomiska ”sanningar”, av ”drabbade” LO-medlemmar och frispråkiga direktörer.
Så svåremotståndlig att det i övrigt utmärkta ”God morgon världen” till sin kommenterande panel två veckor före omröstningen lät inbjuda två radikala nejskribenter på höger- och vänsterkanten att mer eller mindre oemotsagda och till ackompanjemang av programledarens glada tillrop (den tredje deltagaren i panelen påstods vara för ett ja, men fick inte många ord med i laget) sopa golvet med jasidan.
Någon kanske invänder att medierna aldrig har varit så fyllda av information som inför den här omröstningen, och det är kanske sant, men vem har sagt att bra journalistik är en fråga om informationsmängd. Bra journalistik är en fråga om att levandegöra, tydliggöra och ifrågasätta.
Ibland också sina egna instinkter.
