Journalistikens sjunkande värde

Jag ska inte avslöja vad jag får betalt för att skriva den här kolumnen, men låt mig avslöja att jag inte kan försörja mig på att skriva kolumner och kulturartiklar. I varje fall inte om jag vill fortsätta att lägga ner den tid och det arbete på dem som jag gör i dag. I varje fall inte om jag vill kunna leva på ungefär samma nivå som mina fastavlönade kolleger med ungefär motsvarande erfarenhet och arbetsuppgifter.

Jag inser naturligtvis att friheten har sitt pris, men jag konstaterar att priset just nu stiger lika snabbt som marknadsvärdet på journalistik sjunker. Varför betala för journalistik som kräver tid och kostar pengar när det går lika bra – eller lika dåligt – att sälja (eller gratisutdela) journalistik som produceras i parti och minut och kostar allt mindre per bådadera?

bryt

Annons

Häromveckan läste jag i Dagens Nyheter (i en kolumn av Clara Mannheimer den 11.5.03) om en etablerad journalist med tio års yrkeserfarenhet som erbjudits niohundra kronor före skatt av en producent på Sveriges Radio för medverkan med krönikor i hennes program. Det var ingen nyhet för mig, jag har erbjudits ungefär lika mycket för ungefär samma sak. Inte heller för en av våra skarpaste journalistiska kolumnister i ett av våra bättre journalistiska radioprogram. Han får visserligen det tredubbla per kolumn före skatt, men med tanke på att en genomtänkt och genomarbetad kolumn rimligen tar ett par dagar att tänka fram och formulera färdigt (research förväntas inte längre av en kolumnist), ligger den summan inte bara avgrundsdjupt under Journalistförbundets rekommenderade minimiarvoden för frilansare utan måste ses som en ren förolämpning mot det hantverk som journalistik i sina bästa stunder kan och bör vara.

”Du får ju ändå chansen att göra reklam för dig själv”, var det obetalbara argument med vilka den reklamfria radions producenter motiverade arvodet, berättade min vän kolumnisten, som naturligtvis måste försörja sig på annat än kolumner och journalistik. Det är vi som gör dig en tjänst, inte tvärtom, är tydligen den käcka förhandlingsposition som den som erbjuds medverka i Sveriges Radio riskerar att möta. För journalistik råder numera köparens marknad och köparen vill ha det snabbare, billigare och med allt mindre förpliktelser. Public service eller inte.

bryt

Att det också inom public service-företagen handlar om en ekonomisk nedvärdering av journalistiskt arbete till förmån för annat fick jag en bekräftelse på häromdagen. Jag brukar med jämna mellanrum bli uppringd av olika redaktioner på radion och TVn med förfrågan om medverkan i något journalistiskt diskussions- eller soffprogram och det händer ibland att jag ställer upp. Däremot händer det aldrig att jag automatiskt får ett förslag till ekonomisk ersättning, än mindre ett kontrakt, än mindre några pengar i efterhand. När jag däremot för en tid sedan fick en förfrågan om medverkan i ett renodlat underhållningsprogram i Sveriges Television var det inget snack om saken; ett skriftligt kontrakt och ett arvode per inspelningstillfälle värt två kolumner av min gode vän i det fina radioprogrammet. För att delta i underhållningsprogrammet behöver jag inte förbereda mig, inte läsa på, inte formulera något på förhand, bara försöka vara så spontant underhållande som möjligt, vilket naturligtvis inte är så enkelt det heller, men i mina ögon inte självklart mera värt än en ett par dagars gedigen journalistisk insats.

Problemet är såvitt jag förstår stort och växande.

bryt

I takt med att våra medieföretag industrialiseras och journalistik blir en produkt i sortimentet bland många andra, därtill en fortsatt relativt dyr och hantverksmässig produkt, och det visar sig att det går ungefär lika bra att sälja eller ge bort medieprodukter med mindre av hantverk och mera av annat, kommer värdet på journalistik att sjunka. Följden är en växande skara av ”fria” eller vikariatjagande journalister som måste försörja sig på allt snabbare jobb till allt lägre ersättningar och allt mindre trygghet, vilket i praktiken innebär att de måste söka sin verkliga försörjning i det något betalstarkare gränslandet mellan journalistik, PR, reklam och ”omvärldsanalys”, vilket i längden inte är bra för journalistiken.

AMS lär numera omskola arbetslösa journalister och kulturarbetare till såpamanusförfattare. Någon borde skriva ett såpamanus om det.