Journalistisk framtidstro – i Myanmar
Thang Deih Tuang ser lite blyg ut när han sätter sig ned bredvid mig. Jag har just avslutat en föreläsning om pressetik för Myanmars (Burmas) journalistiska institut, elva våningar upp med en skranglig hiss i ett hus på Seik Khan Tar Street i centrala Yangon, som Rangoon numera heter.
Utöver principerna för etisk självreglering av medierna har vi bland annat diskuterat näthat (vanligt även i Myanmar), vad en politiker måste tåla från medierna och om kändisar, som artister och skådespelare, är samhällsbärare.
Inför föreläsningen var jag orolig för att frågeställningarna inte skulle kännas relevanta; att de skulle sitta tysta. Så blev det inte, diskussionen var minst lika livlig som med svenska journalistelever.
I Myanmar finns ungefär 4 000 journalister. De flesta arbetar för medier som på ett eller annat sätt är knutna till staten. De flesta – upp emot 90 procent – saknar helt utbildning i sitt yrke. Det förklarar varför det lilla journalistinstitutet, sponsrat av privata pengar och andra länders hjälporganisationer, fått en central roll. Kurserna är fulltecknade. När jag besöker institutet håller för övrigt Mats Wikman från Fojo som bäst en tvåveckorskurs i internetbaserad journalistik i lokalerna.
Jag vill tala med Thang eftersom jag undrar varför han valt journalistik som sitt yrke, i ett land som tills helt nyligen var en av världens hårdaste militärdiktaturer. Ett land som regelmässigt dömde även milt kritiska journalister till hårda fängelsestraff. Ett land som – trots att Aung San Suu Kyis parti när som helst väntas bilda regering – fortfarande skickar journalister i fängelse om de skriver något som misshagar militären eller ens nämner konflikten runt de statslösa muslimerna, Rohingyas, i den del av landet som gränsar till Bangladesh.
Thang är 21 år och kommer från den västra delen av landet, delstaten Chin. Hans familj är fattig. De är bönder, odlar mest majs och andra grödor för sitt eget uppehälle. Han har åtta syskon och familjen bor så isolerat att de inte kan sälja vad de odlar. Det är helt enkelt för långt till marknaden och de har inte tillgång till någon bil.
Jag undrar, lite förvånad, hur det kan komma sig att han har råd att vara här, mitt i Yangon, och plugga journalistik.
En av hans bröder lyckades ta sig till Malaysia, berättar han. Efter fem år där hade han råd att flytta till USA. Nu arbetar han på en biltvätt i Michigan och skickar hem pengar till familjen. Först kunde Thang studera olika ämnen på universitetet i Yangon i sju månader. Det var under den tiden hans intresse för journalistik vaknade.
Han hoppas kunna arbeta ett tag i något mediehus i Yangon, för att få erfarenhet. Men drömmen är att kunna flytta tillbaka till sin hembygd och starta en internettidning på det lokala språket.
”Journalist är världens viktigaste yrke. Som journalist kan jag bidra till ett öppet samtal, som ökar förståelsen människor emellan och minskar konflikterna mellan olika folkgrupper.”
Journalistisk framtidstro. Tänk att jag skulle finna den i Myanmar.
