Journalistisk julafton

Dem vi inte umgås med, lär vi känna via medierna. Så är det i ett segregerat samhälle. Har man inga direktörer eller företagsledare i bekantskapskretsen, vad får man då veta om dem – förutom att de verkar ha drabbats av enronitis? Det är mycket vanligare med TV-dokumentärer om siamesiska tvillingar eller porträtt på människor som har bytt kön, än vad det är med inträngande skildringar av företagarliv på hög nivå.

bryt

När det ska vara ”människor” i tidningen så menar vi inte direktörer och socialreportagen handlar om andra grupper. Som om företagsvärlden inte hade sociala och mänskliga inslag. När såg ni sist ett Jättespännande Bildreportage från Strandvägen? Tala om att leva i medieskugga. Det enda mänskliga drag som direktörer tillskrivs, är girighet. Till en del har de sig själva att skylla för den endimensionella mediebilden. Hur går det till att arbeta i en styrelse? De som kan berätta om det, hör aldrig av sig till ”Ring P1”.

När det gäller de senaste skandalerna så har ekonomireportrarna gjort sitt jobb och ställt frågor om bonusar och andra fantasifulla ersättningsformer. Svaren har beskrivit en sorts ekonomisk ingenjörskonst, hållfasthet och konstruktion hos en bonus, och det är ju intressant om man själv har tänkt bygga en. Men det förklarar ingenting. bryt

I brist på relevanta fakta kommer känslorna in i rapporteringen, och det har varit väldigt mycket känslor. Jag förstår inte varför det behövs reportrar för att tolka stämningsläget hos allmänheten. Det går lika bra med självbetjäning, låt alla som vill dela med sig av sina känslor höra av sig till redaktionen.

”Direktörerna har tappat kontakten med verkligheten” är en vanlig slutsats. Platt, och rätt märklig. Hur har man kommit fram till den? Trots att bonusdirektörerna är i rampljuset, så förblir de anonyma. De möts med en egendomlig blandning av förakt, förundran och respektfull distans. Än så länge får läsarna hålla till godo med svepande förklaringar om ”bonuskultur” och ”slutna sällskap i slutna rum”. Det kanske tar ett tag att fråga sig fram bland direktörernas släktingar, vänner, barndomskamrater, grannar, gamla lärare, jaktkamrater och bilmekaniker. Hanterat enligt andra journalistiska mallar, så skulle de kallas Strandvägen boys. TV-reportern skulle vandra runt i styrelserummet och göra sin ståuppa, ”det var HÄR, vid det här bordet som besluten fattades”. Bilder från en trappuppgång med tjock matta, marmor och kristallkronor och en kvinna som passerar får uttala sig ”man trodde aldrig att sånt kunde hända här!” bryt

Kort intervju med en luttrad kommissarie från ekoroteln som säger att vi borde ha närpoliser på Handelshögskolan för man såg tidigt åt vilket håll de här killarna var på väg, men det var ingen som stoppade dem. Samhället måste markera, i stället för hårda tag så har killarna erbjudits tillväxtsamtal. Det skulle resas krav på nolltolerans – eller tvärtom kanske, ingen som helst tolerans för alla dessa nollor i ersättningen.

Ska vi kunna beskriva direktörernas decennium (det är väl synd att överlåta det åt skönlitteraturen) måste vi tänka på ett nytt sätt. Cross-over. Här öppnar sig mycket spännande möjligheter för reportrar att arbeta och samarbeta över reviren socialt-ekonomi-skvallertidning-politik-kultur-kriminal-natur. Med inslag av segelbåtar.

Ho-ho. Vilken journalistisk julafton.

p(byline). Kajsa Olsson