Kampanj utan alternativa röster

Är det lika rimligt att driva kampanjer för en tidning som har monopol på sin marknad? När det inte finns alternativa röster?

Sedan något år tillbaka rasar en så kallad ”arvodesaffär” i sörmländska medier. Politikerna i landstinget har under några år fått arvoden som inte på korrekt sätt beslutats av landstingsfullmäktige.

Sörmlands Nyheter har publicerat omkring 60 artiklar i ämnet och har på egen hand slagit fast att ledningen för Sörmlands landsting begått olagligheter och att de har en dold dagordning. Tidningen har också gett sken av att landstinget förlorat pengar på affären, trots att det handlat om en omfördelning av pengar mellan landstingsrådsposterna.

 

I höstas avgick den ansvarige politikern, men den nya ledningen har utsatts för samma kampanj, trots att de missförhållanden som orsakade affären är uppklarade. Tidningens ledarsida har gått i takt och gett understöd till nyhetsredaktionen. 

För några veckor sedan var stämningen mot landstingsledningen så hätsk att en av politikerna, som också råkar vara mamma till mina barn, blev hotad och bland annat kallad för ”jävla subba” när hon gick ut för att prata med demonstranterna.

Tidningens chefredaktör Göran Carstorp slår ifrån sig och hävdar att tidningen är opartisk och bara granskar makten som makten ska granskas. Men det stämmer inte, och det borde Carstorp också vara medveten om. 

Själva poängen med kampanjjournalistik är ju att journalisten och tidningen gör sig själv till ett subjekt. Man släpper sin roll som oberoende granskare och blir en part i en konflikt. På samma sätt som jag väljer att ta ställning i den här krönikan. Skillnaden är att jag erkänner mina bevekelsegrunder: jag har barn tillsammans med en av de berörda politikerna och anser att tidningen gått för långt. 

Det borde faktiskt vara besvärande för Carstorp att en insändare tackat ”Tommy” och ”Magnus” för att de gjort ett så bra jobb. Tommy är journalist på tidningen. Magnus är moderaternas man i landstinget. 

Just där slår det som skulle kunna vara en motiverad kampanj för att reda ut en oegentlighet över till ett korståg.

 

Landstingsledningen hävdar att tidningen inte gett ”hela bilden”. Av intervjuer och privata samtal med dem som protesterat framför landstingshuset hade det också framgått att SNs rapportering lämnat en del i övrigt att önska. Många av dem som demonstrerar tycks till exempel tro att problemen med felaktigt beslutade arvoden består, trots att rutinerna är ändrade. De tycks också ha fått uppfattningen att politikerna tidigare fick arvoden utan att de jobbat för pengarna, trots att det handlar om fullt normala arvoden för utfört arbete. 

Jag säger verkligen inte att granskningen borde stoppas. Det är förstås helt upp till tidningen att avgöra vad den ska skriva eller inte. Men jag anser att det krävs en etisk diskussion. 

 

Åtta av tio Nyköpingsbor läser Sörm­lands Nyheter. I det läget har man som journalist och mediechef ett ansvar för att ge en bred bild av verkligheten. I det läget kan den omhuldade ”kampanjjournalistiken” bli ett problem. Särskilt när de ansvariga för kampanjen inte ens erkänner att det är kampanj. Om de lade korten på bordet kunde det faktiskt leda till en intressant debatt om journalistikens roll. Hur kan journalistiken upprätthålla sitt opartiska förhållningssätt och ändå driva kampanjer som avslöjar makten? 

En sådan diskussion skulle göra framtidens granskningar både spetsigare och mer relevanta.