Kan man skriva om Eritrea utan att nämna Dawit Isaak?

Att jag heter just det jag heter blir extra intressant i Eritrea. Det märker jag inte minst i samband med min visumansökan.

Innan min resa har jag sökt artiklar om Eritrea, om miljöfrågor, ekonomi, folkgrupper och ungdomskultur. Svar, i princip noll. Eritrea borde med andra ord vara ett Eldorado för vilken frilansjournalist som helst!

Men. När jag senare föreslår en redaktör på en stor svensk tidskrift att publicera ett resereportage om allt annat än det som artiklar från Eritrea normalt handlar om, får jag svaret att upplägget är intressant, ”men, tyvärr”, det går inte att skriva om Eritrea utan att också nämna Dawit Isaak.

Annons

Förstår du väl.

Ja, borde jag förstå det?

Det här sker ungefär samtidigt som debatten rasar kring Peter Fellmans reportage från ett lyxhotell i Thailand. Frågan handlar om eventuella ”intressekonflikter”. Ingen verkar dock reflektera över att Fellman skriver om Thailand utan att nämna att det är en diktatur där journalister av säkerhetsskäl (också när de sitter hemma i Sverige) avstår från sin byline på artiklar som berör kungahuset. Och att Thailand hjälpte kineserna att kidnappa den svenske förläggaren Gui Minhai.

Men kräver svenska redaktörer någonsin att artiklar om länder som Thailand, Marocko, Vietnam eller Dubai ens ska nämna att de är brutala diktaturer? Nej, för det är skillnad på diktatur och diktatur. En del gillar vi journalister helt enkelt mer än andra – särskilt de där vi själva kan shoppa järnet eller få det rätta strandhänget. Då vill vi inte bli påminda om verkligheten, oavsett antalet kidnappade svenska förläggare. Vi är ju på semester gudbevars!

Missförstå mig rätt. Jag försvarar inte Eritrea, inte de som styr, inte de som fängslat Dawit Isaak. Men jag tror att vi har nytta av att skildra alla länder på ett nyanserat sätt som hjälper oss att förstå vad som händer där, och varför de styrande agerar som de gör. För hur ska vi någonsin kunna förklara vad som händer i Eritrea (och varför de inte släpper Dawit Isaak) om vi bara publicerar en och samma berättelse? På samma sätt behöver vi vara betydligt mer kritiska i rapporteringen från de diktaturer vi slappt döpt till ”turistparadis”.

Hur gick det då i passkontrollen och tullen? Ja, mitt pass stämplades, ingen brydde sig om innehållet i mina väskor och väl inne i Eritrea var det aldrig någon som brydde sig om var jag gick, fotograferade eller frågade. Ingen skuggade mig, jag klampade in i officiella byggnader utan att visa någon som helst id-handling, eller ens passera en vaktmästare, jag genomförde intervjuer med forskare och myndighetschefer utan att passera den minst lilla pressis eller PR-konsult. I världens mest slutna land kunde jag läsa vilka webbsidor jag ville, använda Facebook och skicka mejl till vem som helst (även om uppkopplingen var eländigt långsam).

Ja, det var inte mycket till dramatik. Men jag upptäckte intressant arkitektur, orörda korallrev, världens vänligaste trafik och kvinnliga tävlingscyklister som delade året mellan träningar i Eritrea och proffsklubbar i Italien – allt sånt som utan tvekan skulle platsa i artiklar från Vietnam, Marocko eller Thailand men som man inte ”kan” nämna i en artikel från Eritrea.

Jag frågade förstås också folk om politik, krig och varför så många unga riskerade allt för en ytterst riskabel flykt. Vissa saker fick jag direkta svar på, annat på ett mer inlindat sätt. Och i samtalen med människorna i Eritrea framstod presidenten, som åkt förbi oss utan att jag märkte det den dag jag intervjuade cyklisterna, mest som en skitjobbig gammal farsa som man gjorde bäst i att ha så lite som möjligt att göra med.

Och tyvärr, Dawit Isaak hade de flesta aldrig hört talas om.