Kanske behövs ett helt nytt etiskt bygge?
Ödesfrågan för det pressetiska systemet är inte om PO och Pressens Opinionsnämnd kan slås samman med delar av Granskningsnämndens verksamhet, så att tidningar och public service granskas av samma institut.
Nej, utmaningen är betydligt större än så.
Det finns naturligtvis mycket som talar för att en sådan Medieombudsman och en Medienämnd blir ett viktigt steg framåt. För allmänheten är det enklare om det finns ett institut att vända sig till med klagomål mot tidningar, radio och TV. För mediehusen är det bra med en samlad bedömning när de inte längre bara ger ut en tidning, utan även finns på nätet på alla tänkbara plattformar och i vissa fall i marksänd TV.
För public service skulle medverkan i ett oberoende institut för etisk granskning understryka det bolagen så gärna vill föra fram i relationen med lyssnare och tittare: oberoendet. Oberoendet från staten. I dag är det ju faktiskt en statlig myndighet som säger var gränserna går för vad till exempel SR och SVT får och inte får.
Sedan en tid tillbaka ligger den här frågan hos Kulturdepartementet. När ett eventuellt förslag kan tänkas komma är oklart.
Tanken bakom medieetisk självreglering är att erbjuda upprättelse för enskilda som behandlats illa. Det är samtidigt något som visar lagstiftarna att medierna själva klarar av att staka ut anständighetens gränser. Därmed behövs inga nya lagar till skydd för enskildas integritet, lagar som samtidigt skulle nagga yttrande- och tryckfrihet i kanten.
Idén om självreglering blir inte föråldrad av den våldsamma utveckling som medievärlden går igenom. Etik är oberoende av plattform – och tid. Det lär till och med ha återfunnits etiska regler för umgänget människor emellan i romarriket, som påminner om dagens pressetiska regler.
Och ny lagstiftning kan vara lika begränsande för yttrande- och tryckfrihet oavsett om mediet är digitalt eller analogt.
Men ett starkt medieetiskt system förutsätter att alla viktiga aktörer är med. Därför är den verkligt stora utmaningen att engagera de nätbaserade tidningarna för självreglering. Få med nätbaserade publicister, som vill bidra till ett medieklimat där hänsyn och ansvar är självklara delar av det journalistiska arbetet. Och de är många, för att inte säga den stora majoriteten av dem som publicerar journalistik på nätet. Vi talar ofta om hat- och hotsajterna. I själva verket är de mycket få jämfört med dem som är ute i goda syften.
Redan i dag kan nättidningar med utgivningsbevis och ansvarig utgivare frivilligt ansluta sig till det pressetiska systemet. Cirka 25 har gjort det. Listan finns på PO.se. De är alla mycket välkomna, men det räcker inte.
Det pressetiska systemet behöver byggas om för att samla både dagens mediehus, public service och alla de nya aktörerna på nätet. Kanske måste man börja om från början, för att hitta ett sätt för alla dessa parter att både få inflytande över hur systemet fungerar och få alla att bidra till dess finansiering.
Och därmed säkra oberoendet.
