Käpphästar blir tunga att släpa på

Jag är inte ute efter att hårdra mitt resonemang, men återvänder ändå till ämnet för min förra språkspalt. Flera läsare har hört av sig om ordet hårdragning, som jag förklarade hade fått sin stavning därför att folk verkligen drog varandra i håret.

De som har skrivit till mig har menat att stavningen med ett d är den korrekta, men har berättat att de har lärt sig en annan motivering. De har fått veta att hårdra betyder att man tillverkar en metalltråd genom att dra den tills den är tunn som ett hårstrå. Det är en spridd förklaring, och den låter egentligen rimligare än slagsmålsvarianten, men faktum är att den i så fall är ett gott argument för att acceptera stavningen hårddra. Enligt Svenska Akademiens ordbok finns nämligen ordet hårddragen i betydelsen ”om metalltråd: dragen utan (efter) behandling gm glödgning”. Hårddragen koppartråd fungerar alltså i elledningar, så även hårddragna argument borde kunna godkännas.

Ett ord borde inte kräva långa språkhistoriska utläggningar för att man ska lära sig att skriva det. Om vi väljer hårdragen eller hårddragen bör kunna gå på ett ut, och båda varianterna kan förtjäna en plats i nästa upplaga av SAOL. Om vi slipper den sortens hårklyverier kan vi i stället koncentrera oss på de stora frågorna i världen och språket.

Ändå går det inte att bortse ifrån att många läsare blir rejält irriterade av att se exempelvis ”hårddragen” i text. Vissa skribenter bara rycker på axlarna åt sådan upprördhet och fnyser åt alla språkpoliser. Själv tycker jag inte att det går att göra det så enkelt för sig.

Intressantare är att fundera över varför vissa småfel, som ofta gäller förhållandevis ovanliga ord och knappast påverkar förståelsen, kan väcka så starka känslor.

Jag tror det beror på att vi överlag behöver känna att de kunskaper som vi har kämpat för att tillägna oss i livet har ett värde. Bildning är kapital på den sociala marknaden. Om jag har lärt mig upptäcka språkets fallgropar och bankat in kniviga uttryck känns det inte rätt om andra bara kan strunta i dem. Det gör lite ont i oss när andra människor tar lättvindigt på något som vi själva anstränger oss att sköta på bästa sätt.

Jag tror till och med att många känner sig personligt sårade och stötta av felskrivningar, även om de inte formulerar den känslan ens inför sig själva. Den som i sitt eget skrivande bemödar sig om att följa alla upptänkliga regler kan lätt uppfatta det som nonchalant och respektlöst när andra skribenter inte uppträder på samma sätt tillbaka.

Det här är reaktioner och känslor som vi som professionella skribenter måste respektera. Vi behöver i alla fall känna till vilka regler som läsare – även ur andra generationer än vår egen – tar allvarligt på. Sedan kan vi välja att bryta mot en del av dem därför att vi anser dem överspelade och tycker det är dags att föra språket vidare, men sådant bör göras som en följd av medvetna beslut. En reporter vinner inget på att stöta sig med sin publik i onödan. De starka känslor som språkreglerna väcker kan i slutänden påverka tilltron till textens innehåll och förtroendet för den skribent som döljer sig där bakom.

Omvänt tycker jag ändå att vi alla – i rollen som läsare – bör lägga band på vår egen irritation. Vi får försöka intala oss att de skribenter som bryter mot just våra älsklingsregler inte menar något ont med det. Ibland måste vi också acceptera att språket i vissa delar förändras och att gamla regler luckras upp.

Det blir i längden tungt att släpa på alltför många käpphästar.

Eva Mårtensson

mediespråkslärare vid Mittuniversitetet