Katrina blåste bort självcensuren
Presidentens mediemanipulatörer var utomordentligt skickliga domptörer. Många amerikaner ansåg länge att kritik och avslöjanden om Irakkriget hjälpte fienden och terroristerna. Journalisterna framstod därför som en motpart. Först nu har de funnit sin naturliga roll. Och Vita huset befinner sig plötsligt på defensiven.
Orkanen Katrina ödelade inte bara New Orleans utan åsamkade också Vita huset betydande skador. President George W Bushs senfärdiga och taffliga reaktion inför en av de största naturkatastroferna i USAs historia har försvagat hans politiska inflytande.
Lägg därtill kriget i Irak som allt fler motsätter sig och bensinpriser som sänker konsumenternas humör. Ett knappt år efter valsegern mot John Kerry har Bush bränt åtskilligt av sitt politiska kapital.
För amerikanska journalister blev Katrina en vändpunkt i bevakningen av presidenten. För första gången på mycket länge var de öppet kritiska och ifrågasättande. Chocken över att se tiotusentals landsmän övergivna och hjälplösa och den passivitet som präglade hjälparbetet gav rapporteringen skärpa och temperament.
Som Marvin Kalb, före detta TV-reporter och numera medieforskare vid Harvarduniversitetet, skriver i Herald Tribune: För Vita huset blev journalisternas reaktion en total överraskning.(”A hurricane strips off Buhs’s teflon”, 28/9/05).
Det är lätt att begripa. Terroristattackerna mot New York och Washington gav upphov till en, fullt naturlig, patriotism. Amerikaner kände ett starkt behov av att sluta upp bakom gemensamma värderingar. Och i kristider stödjer man, visar historien, sittande president.
bryt
Problemet var att många journalister gjorde det samma. Framför allt TV-reportrar var angelägna om att visa sig som goda amerikaner. Men de förväxlade respekt och medkänsla med undfallenhet. Rädslan att anklagas för att vara opatriotisk – och den var befogad – gjorde att en normalt sett aggressiv journalistkår lade band på sig. De fann sig i att bli en del av makten.
Och sedan satt de fast. Upptakten till invasionen av Irak ägnade självfallet stor och intensiv uppmärksamhet. Men i dag erkänns självkritiskt att bevakningen borde ha varit mer skeptisk och lidelsefri. Likaså att uppgifter och nyheter som gick emot den officiella linjen spelades ned. I ett samtal jag hade med Washington Posts läsarombudsman, Michael Getler, sade han utan omsvep: Vi skulle ha vågat mer.
Presidentens mediemanipulatörer var utomordentligt skickliga domptörer. Många amerikaner ansåg länge att kritik och avslöjanden om Irakkriget hjälpte fienden och terroristerna. Journalisterna framstod därför som en motpart. Först nu, skriver Kalb, har de funnit sin naturliga roll. Och Vita huset befinner sig plötsligt på defensiven.
bryt
Ynkligt, kanske några tänker. Visst. Här fanns ett påtagligt inslag av självcensur som inte bara skadade journalistiken men också en fri samhällsdebatt när den som bäst behövdes.
Men det är lätt att glömma att även svenska journalister drivits in i liknande sinnesstämningar. Mordet på Olof Palme födde en helt begriplig vi-känsla men gav också upphov till en alldeles för välvillig inställning till politikers och myndigheters insatser. Det tog ett tag innan man lärde sig att öppet tvivla och säga emot. Här har vi den svåra läxan som måste läras om och om igen av alla journalister. Den som blir del av makten korrumperas.
