Kina vann propaganda-OS
Jag lämnar Peking i hällande regn några dagar innan OS slutar. Skyskraporna ligger insvepta i en fuktig dimma och den låga delen av staden syns inte alls.
Taxichauffören sätter på det inspelade välkomstmeddelandet på engelska. I handen har jag kortet som hotellet gav mig om ungefär hur mycket bilresan kommer att kosta. Bara två gånger har taxichaufförerna på italienskt manér kört långa omvägar för att tjäna lite extra på en dum turist.
Men i det stora hela har organisationen i och utanför arenorna fungerat perfekt. Alla har uppfört sig enligt rekommendationerna. De stackars volontärerna har sagt så många ”enjoy” och ”have a nice day” att de håller på att kräkas. Vanliga Pekingbor och kinesiska turisters intresse för alla utländska besökare och stolthet över att vara värdfolk, verkar däremot helt genuin. Jag fick några veckors smekmånad med Peking, precis som de flesta andra journalister på plats.
Det känns ganska snopet att alla protester kom av sig så totalt. De inskränkte sig till några enstaka individer som visade Fria Tibet-banderoller vid Fågelboet. I de tre parker som myndigheterna hade valt ut som det fria ordets arena, togs inga bragdmedaljer. Några attentat och upplopp förekom visserligen ute i landet, men så långt från Peking att det aldrig störde banketten.
Resten gjorde Ryssland med sitt smutsiga lilla krig i Georgien, som drog till sig den geopolitiska uppmärksamheten. Samtidigt invigde George W Bush USAs nya ambassad i Peking. En jättelik byggnad som enligt ambassadören är en ”god plattform för 2000-talets viktigaste bilaterala relation”. Vilken praktkomplimang till Hu Jintao och hans vänner. Ryssland bye, bye.
De moderna olympiska spelens grundare Pierre De Coubertin måste betraktas som en visionär, ekonomiskt och politiskt. Han skapade inte bara en mastodontiskt idrottsturnering utan något som liknar en tillfällig planetarisk förbrödring. När OS invigs förbereder sig en hel värld på en utvald elits fysiska konster och uppvisningar till den olympiska eldens ära. Det är så gott som omöjligt att inte dras med av entusiasmen. Trots den enorma potentialen av farlig nationalism, är detta ett av de få evenemang som alla länder älskar och kan enas kring. Bara här kan David slå Goliat, som Jamaica gjorde mot USA i sprintfinalerna. Bara här kan ett land hävda sin överlägsenhet utan att riskera annat än applåder, som Kina.
Både Kina och den internationella olympiska kommittén visste vad de gjorde när de slog ihop sina påsar. Jag har svårt att föreställa mig att IOKs medlemmar någonsin har behandlats bättre än i Peking. Den lyx som ”kapitalkommunismen” har att erbjuda är oöverträffbar och en totalitär regim borgar för att spelen inte bjuder på några obehagliga överraskningar.
Kinas styrande å sin sida, förstod att idrotten, arenorna och den spöklikt perfekta organisationen skulle stjäla föreställningen. Kina drog ner en underskön Potemkinkuliss framför regimens många skönhetsfläckar och hela världen köpte bländverket, med skräckblandad förtjusning. Peking 2008 har redan skrivit historia.
De kinesiska ledarna lär ha bett IOKs ordförande Jacques Rogge att utnämna Beijing 2008 till världens största OS någonsin. Rogge å sin sida, nöjde sig med att säga att det var exceptionellt.
Tack och lov för det. För det land som kan överträffa de olympiska spelen i Peking finns inte. Föredettingen David Beckham och den röda dubbeldäckaren som symboliskt ska köra publiken till nästa OS-mål, är möjligen ett utslag av brittiskt understatement. London riskerar att göra en rätt slät figur, trots stadens dragningskraft och organisatörernas ansträngningar. Den kinesiska propagandakuppen har lyckats in i minsta detalj.
