Klassisk mytologisering av medierna
Med intresse, och stigande häpnad, har jag följt det nya svenska ”Tryckfrihetssällskapet” och dess etablering i Malmö.
Sällskapet ifråga skaffar sig existensberättigande genom en klassisk mytologisering av hur medier fungerar: Man ”får” inte säga vissa saker. Om man ändå säger dessa saker, så drabbas man av olika typer av repressalier.
”Dessa saker”? Ja, det är av det inledande programmet hos sällskapet att döma ”the usual suspects”, så att säga: Invandring har sina baksidor. Genusvetenskap har sina akademiska brister. Och kvinnor slår män också, det är inte bara tvärt om.
Debattören Mikael Jalving, dansk stövel med hiskeliga klavertramp som specialitet, var självskriven gäst på sällskapets första sammankomst. Han har skrivit en hel bok på temat hur ”tyst” det är i Sverige.
Det är märkligt så olika man kan uppfatta det! Jag tycker för min del att det är ett jäkla tjattrande, hela tiden, i massor av medier, på nätet och i TV och i tidningar, där människor får fritt blås att lansera sina konspirationsteorier om massmedial ihjältigning eller vaccinlobbyns ondskefulla plan att göra fjärrstyrda robotar av oss allihop eller vad det nu kan vara.
Det är fritt fram att tala här. Och det finns inga sanktioner kopplade till det, utom möjligen en då: man får sina ord granskade och bemötta. Säg vad du vill, men räkna med att du blir emotsagd. Eller motbevisad. Ledande webbpublicist på detta område i Sverige har komikern Magnus Betnér varit. Med enastående tålamod och karaktäristisk sarkasm har han diskuterat med allt och alla, tagit fram siffror och gjort mos av koleriska halvrasister på sin blogg.
Men Magnus Betnér straffar inte. Han argumenterar.
Tryckfrihetssällskapets grundare Ingrid Carlqvist har låtit sällskapets Facebooksida bli till ett högerextremt tillhåll. Hon har låtit sitt omdöme göra förfärliga saker med hennes anseende som journalist.
Hon kommer inte att straffas för det. Hon får säga vad hon vill. Men när hon hävdar att ”jämställdisten” Pär Ström tackar nej till Tryckfrihetssällskapet för att han är rädd för repressalier från etablissemanget, då gör hon sig själv till åtlöje. Säga vad man vill om Pär Ström, men rädd för etablissemanget är han liksom inte.
Samma sak kan sägas om högerdebattören Roland Poirer Martinsson. Han tackade ja först, men behövde inte många minuters research för att inse vilket sammanhang han skulle legitimera med sin närvaro.
För det handlar ju inte bara om vad man säger. Det är sammanhanget, sällskapet, som sätter det slutliga intrycket.
Men Tryckfrihetssällskapet och Ingrid Carlqvist, som i en intervju med Sydsvenskan säger att hon kan tycka att det är bra att Sverigedemokraterna finns i riksdagen och att hon önskar sig ett invandringsstopp, är mästare på att se spöken. Och det är förstås logiskt, enär samma Carlqvist för inte så länge sedan kom ut som reinkarnerad.
Även detta får hon gärna torgföra förstås. Det problematiska uppstår när hon och hennes gelikar bara accepterar medhåll som respons på sina utsagor. Då blir de ju förespråkare för exakt den sortens tystnad de påstår härskar – allt medan svenska medier låter folk tjattra på som aldrig förr.
P.S. Här en ständigt aktuell fråga apropå inget särskilt: Hur står Joakim Thåström ut? En man som ska vara så mycket underdog och rebell – men som utan invändningar håller på att kramas ihjäl av alla svenska musikjournalister. Vad betyder det för en artist med det anspråket, att vara så totalt oomstridd i medierna? Och kan man verkligen förbli rebell om man inte utmanar någon alls?
